Aftonbladet – 23 april 1855, sida 3

LITTERATUR. Discours Evangeliques par Trottet, pasteur. Paris 1853. Denna predikosamling, ehuru utgifven i Paris och genom språket tillhörande den ut!ändska religionslitteraturen, tilldrager sig dock i Stockholm en särskild uppmärksamhet genom författarens anställning säsom pastor i härvarande fransyska protestantiska församling, inför hvilken dessa predikningar blifvit hållna vintern 1852—1853. Mr Trottet, som fortfarande häfdar sitt anseende såsom en. ovanligt utmärkt predikant, synes äfven tillvinna sig allt flera åhörare bland Stockholms befolkning; och det torde under sådans förhållanden icke vara ur vägen att med någrå ord. redogöra för denna skrift, så mycket snarare som dess eget värde, enligt recensentens mening, i hög grad härtill uppmanar. Den titel af Discours,, som mr Trottet, i likhet med flera nyare författare, gifver sina predikningar i stället för Sermons, saknar till en början icke sia betydelse. Han talar tll sin församling och läsaren, snarare än han predikar för dem, och lämpar härigenom sin predikan mera efter vår tids smak och behof; och detta icke blott i afseende å den oratoriska formen, utan, hvad vigtigare är, äfven i afseende på sjelfva ämnets behandling. Vi skulle, med ett ord, vilja säga att de ifrågavsrande predikningearne, Jiksom i allmänhet författarens predikorätt, derutinnan på det fördelakt:gaste utmärker sig att de i hög grad äro djupt och allvarligt tilltalande. ..De äro det väsentligen genom de båda pgrundtoner som i dessa predikningar alltid igenfinnas: läran om menniskan och läran om Gud, från hvilken sammanställning hemtas det inre, hjertats och samvetets vittnesbörd att kristendomens Gud är menniskans Gud. Med en sällsynt klarhet och för predikstolen mer än vanlig gruadlighet, vittnande om vidsträckt menniskoerfarenhet-och djupt studium, inlägger predikanten vanligen i sitt tal en psykologisk analys af menniskans andliga väsen och bestämmer härmed den subjektiva synpunkt, från hvilken religionen måste betraktas för att blifva något annat än en ytlig bekännelse. Sedan han sålunda visat, huru menniskans iastinokt manar henne.att med alla krafter söka tillfredsställa sma andliga behof och fylla den tomhet som inom henne råder, men huru det oaktadt, om man tränger till djupet af menniskosjälen, allt der blir tomt så länge Gud der icke lefver, och sedan menniskan. sålunda bringats attinse huru stort rum inom henne är för Gud, så är terrängen beredd för religionsläraren. Såsom sådan förtjenar predikanten, enligt recensent-n8 mening, icke mindre -uppmärksamhet. På detta område är han i ordets fulla och egentliga mening evangelisk. Alltid hållande sig i den evangeliska sanningens medelpunkt, är det alltid hit ban låter Guds ord visa vägen genom menniskoslägtets, . kyrkans och individens historia. Det är mindre hans mål att på bibelns verbala auktvritet grunda en dogmatisk lärobyggnad för att härpå åter, allt med bibeln i hand, predika tro, än det är hans mål att kalla samvetet till vittnesbörd om det innerliga sambandet raellan kristendomen och menniskonaturen, om den fallna menniskans behof af kristendomens Gud; det är mindre hans mål att predika tro på