Aftonbladet – 23 april 1855, sida 2

Att tvinga en gammal hederlig man att hålls gästgifveri, är det ej att bedrifva våld, ai vet jag icke hvad våld vill säga? Sådant der, Aurora, vill jag icke höra dig försvarap, inföll fru T. Assessorn,, återtog frun, som mottagit och utdelat de egenmäktiga order dem major Nejdbart utfärdat till kronolänsmannen på fasta Åland, bör bättre än någon annan veta det ofog de här bedrifva. Är det underligt om folket genom sådana maktbud blifver både uppretadt och uppskrämdt? Jag har hört af Jan Pehrsons enka, inföll den sjuka, att ryssarne hota folket med förlust af lif och egendom, om det icke inom den korta föreskrifna tiden verkställer den snart sagdt omöjliga befallningen, och då det svarat att det ej kan efterkomma den, har man uppskrämt det med fångenskap i Siberien. Mamma lilla, man bör icke tro allt hvad som gäges; har fru Gummerus hört det? frågade Aurora den gamla frun, som ej var någon annan än presten Gummeri vördnadsvärda moder. Ja det har jag visst, med det ytterligare tillägg: att afskära dem både näsa och öron.x När de enfaldiga menniskorna, sade Aurora med en spottsk dragning på öfverläpen, kunnia tro på verkställandet af dylika otelger, förtjena de att desamma ginge i fullbordan. Nu öppnades dörren och assessorn inträdde; hans uppsyn var besvärad och han tycktes liksom undvika att med sin blick möta fru Gummeri. Han närmade sig sin hustru, hviskade några ord i hennes öra, sedermera tilltalade an dottern på samma sätt, hvapå han med en stel bugning vände sig till den fattiga prestenkan. Aurora lemnade genast rummet; då hon hann till salen stod major Nejdhart resklädd derstädes. Jag står i en evig tacksamhetsskuld till mamsell Aurora, hviskade Nejdhart, fattande hennes händer gom han med hänförelse pres