Aftonbladet – 23 april 1855, sida 2

innehållande grekiska och romerska historien och hennes hufvud innehöll ett långt namnregister, men när församlingens pastor, den vördnadsvärde prosten Hambreus, på fadrens uppmaning frågade den beprisade lärda flickan: Hvarför tömde Socrates giftbägaren? Säg mig i korthet hufvudinnehållet af Platos lära? Hvilket brott begick romaren Coriolanus? m.fl. dylika frågor, hade den annars ganska munviga Aurora icke ett ord till hands. Med hennes geografiska kunskap förhöll det sig på samma sätt, fastän hon perm från perm läst Djurbergs största då utkomna geografi. Utantill deklamerade hon länga stycken af Corneilles och Racines tragedier, men om Racine och Corneille voro skalder, prelater eller statsmän var henne fullkomligt obekant, och icke stort bättre uppfattade hon innehållet af hvad hon deklamerade; Telemaque hade hon list tre gånger, men frågade man henne andemeningen af en enda der varande allegori, var hon lika stum som när hon af prosten Hambreus exas minerades i historien. Hennes kristendomskunskap gick i jemnbredd med hennes öfriga studier, och hennes pensionsbildning motsvarade de flesta andras på den tiden, och kanske vore den, som i våra. högre berömda flickskolor för närvarande inhemtas, om man vore i tillfälle att rätt grundligt undersöka den, ungefär af samma halt... vi skynda att tillägga: ingen regel utan undantagp. Så länge ej hjertats och förståndets bildning göres till en hufvudsak; då utanläsningen ej åtföljes af lärarens bemödanden att väcka lärjungens tankeförmåga; då vid valet af läroämnena icke de naturliga anlagen rådfrågas, samt slutligen undervisningen endast är beräknad att alstra små sällskapstalenter, hvarigenom det beredes den unga verldsborgari-nan tillfälle att lysa i större samqväm, blifver bildningen alltid ytlig, för att ej säga rent af skef, om man än skickade henne till de i alla Europas landsändar mest beryktade pensionsanstalter. (Forts. följer.)