Aftonbladet – 23 april 1855, sida 1

mera älskande, mera försakande än hon; hennes djupa varma religionskänsla var den ankarplats der hennes. stundom . oroliga. . ande fann hvila och lugn. Men som vi hörde hennes man säga, lät hon ofta styra sig af fördomen, och icke utan att hennes religiösa siönelag stundom var fänvgaladt af densamma. Hon hade i allmänhet stora fordringar på presterna, och någon gång fruktade hon att hennes man icke fullt förstod vigten af sitt dyra kall, samt huru vidtomfattande det i sjelfva verket var; det krigiska företag han nu gick att utföra syntes henne, om ej gudlöst, åtminstone i uppenbar strid mot den stilla, saktmodiga anda, som borde tillhöra en ordets tjenare; men icke destomindre stod hennes make, som en sedligt ädel menniska, högt i bennes aktning, , och hände det äfven mer än en gång att han genom sina ,argumenter kom henne att vackla i sin öfvertygelse. Osktadt de små gkuggor vi hafva omnävant, framställde dock Gummeri och Helenas äktenskap en mer än vanlig grad af huslig lycka, Aldrig, som vi redan antydt, föllo några körlekslösa ord dem emellan; ej ens ett mindre granlaga skämt. Som mor och husmor var Helena ett mönster; ständigt ibågkommande att hon ej fört något i huset, ålade hon sig som en sträng pligt att icke förslösa den minsta smula, och genom hennes flit, ordningssinne och förmåga att ställa det ena efter det andra hade deras små inkomster stundom ett slägttycke af enkans oljokruka. Men var det fråga om att i den ringaste mån lätta den fattiges börda eller glädja en like, tvekade hon aldrig att för enskild räkning uppoffra både hvila och beqvämligheter, i Mannen, ej blind för sin hustrus små svagheter, älskade henne (dock -med hänförelse. Hon. var icke allenast hans högsta kärlek, men -hans stolthet, hans: ära, och lifvet ni hans Jif, själen af hans själ. IV Våren på Åland 1808 var ovanligt tidig; björklöfvet var redan utslaget, gräset högt och Flora klädd i sin täcka morgondrägt. Det är