Aftonbladet – 19 april 1855, sida 3

Men författaren skyggar åter tillbaka för de Wernerska konseqvenserna; han har endast velat hålla sig på familjemålningens område och icke vågat sig in på. det egentligen trågiska; det brott som hufvudpersonen fordom begått är, på det han skulle kunna intaga och hbäfda sin plats i familjemåltingen, skildradt med sådana färger och under så förmildrande omständigheter, att åskådareris moraliska känsla icke kräfver något hårdt straff på honom, isynnerhet efter de. mångåriga inre strider han haft att utstå, och ett dylikt skulle under så dana omständigheter till och med gjort ett på känslan vidri t intryck. Emellertid för upplösningen härigenom ingen fullt klar be:ydelse och kan icke rätt tillfredsställa det bildade könstsinnet; den här en. .karakter hf osäkerhet och halfhet och man kommer till densamma mindre genom handlingar, än genom händelser, hvilka till en del förefalla mindre sannolika och med hvarandra sammanhängande. i Hela tillställningen med Bervilles album förefaller litet tillkrystad och orimlig och är dessutom för den dramstiska utvecklingen temligen onödg; brefvet kunde lika gerna Ha varit redan förut underskrifvet, och förf. wisar 088 ju sjelf tydligen, att på underskriften iagenting i sjelfva verket beror. Jagtscenerris, uppträdet med Gertrud och några andra episoder äro löst inflickade utan innerligt sammanhang med den dramatiska utvecklingeh; en så vidlyftig apparat kunde icke behöfvas, för stt hos Julia väcka misstanka derom ått Berville är en hjertlös menniska. Bevisen på den unge Victors gränslösa uselhet äro så got hopade, och de: gör ett vidrigt int-yck att i slutscenen 36 denna genomeländiga värelse, icke genom egen ånger utan gr nom ett konstgrepp af en annan hindrad frå ett stort bofstreck och förd till sin döende far, som han förut bedragit och bestulit, för sit der såsom ett anspråkslöst, man skulle nästan frestas säga oskyldigt redskap i Nemesis hand mottaga fadrens välsignelse och ögonblickligen, tillsammans med en dam som hittills lika litet synes ha hyst någon ötnmare böjelse för honum som han för henne, formera det andrå paret, som få hvarandra och sålunda bidraga till att gifva stycket tt lyckligt slut. Vi sakna utrymme för en vidlyftigare i dealj gående recit af styckets innehåll. Vi tilligga endast att flera af de episoder, söm närmare höra till utvecklingen åf situationen och karaktererna, ärö särdeles vackra oc Jn:resserika och förete hela Behaget af små täcka int utarbetsde genremålningar. I afseende på dialogens ledighet och naturlighet står Jolin framför alla dem som hos oss i sednaste tider försökt sig i dramatisk produktion. Ett minnesblad, företer författarens vanliga rikedom på fyndiga uttryck och kärnfulla sentenser, utan att förfalla till de moralpredikningar man förut anmärkt, Scenen mellan najoren och Arthur, då den förre, genom att vppa sitt lifs hemlighet söker hos den sednare inskärpa en orubblig heders grundsåt-er, är alldeles mästerligt hållen. Den scen, der Julia låtsar vara blind och derigenom får fnll. bekräftelse på Bervilles låghet är för big sjelf en liten fint anlagd komedi, i hvilken fru Hedin har tillfälle att utveckla ett spirituelt deh ypperligt nyanseradt spel. — Hufvudpersonen, brukspatron Lewelers karakter ör väl och könseqvent genomförd; hr Almlöf utförde denna, rol med den nobless han i dylika partier så väl förstår att inlägga. Kapten Bervilles personighet är af författaren något svagt tecknad; Han är, med sitt abstrakta hån mot dygd och samvete, med sina listiga planer och sina oförtåtliga distraktioner, sin slughet och raffiherade verldsmannabil ning och sitt i flera fall stympliga beteende,en skugg-gestalt utr dramatiskt li, en slät figur, åt hvilken hr Swertz genom demoniska leenden icke kan lyckas. gifva ett högre intresse, ehurn det mäste, erkännas att han spelade med vanlig ledighet och elegang. Juliag tol är icke heller. riktigt tecksaro; åskådaren förstär sig icke rätt på huru denna unga dam kan vara så blind för det hjertlösa och skurkaktiga 1 Bervilles väsende och inbilla sig att hön älskar stätjo isynnperhet då hon sjelf redan i början af stycset utförligt, passionsfritt och med myckeh psykölogisk iakttagelseförmåga redogör för hyad det är hos Berville som egentligen fängslar henne. MII Jacobsson sågs emellertid nu gom alluid med lifligt nöje. Att hr Gustafsson icke kunde göra någonting af Victors parti är förklarligt och äfven lätt förlåtligt. Bland !bipersonerna framstår isynnerhet major v. Körner; författaren har här skapat en ypperlig typ, som är helt och hållet nationel; dehre hlle gamle ogifte, genomhederlige, välvillige,) vänfaste och till uppoffringar redobogne, ihen sina hedersoch rättsprinciper orublige f. d. kavalleris var, såztom Jolia tecknat honom, någonting nytt på vår scen, och hr Jolin spelade också denna rol riktigt con amöre, med fulländadt mästerskap; endast skulle vi vilja anmärka, att det här liksom vid några andra tillfällen nästan faller åskådaren in, att hr Jolin kan sin rol för väl; vi ha aldrig i lifvet hört äldre personer af det mindre täcka könet ba en så flytande svada, en så kringt löpande tunga; stundom händer detsatt åtskillisa af de både roliga och tänkvär!a saker den gamle majoren har att säga alldeles förlora sig i strömmen utan att tilllräckligt observeras. Ar Svensson såsom den dumäryge grosehandlaren och hr Norrby såsom en i yttersta grad si— t— ———————ORRE RR RORRRERERRRRRRRRRRRLa flytande på barnens allmänna utseende. De