Aftonbladet – 19 april 1855, sida 3

dramatiska komposition blir för dem njutbar och smaklig, om den endast rörer sig i lefnadsformer och förhållanden, som äro för oss främmande, hvaremot ett drama som utvecklar sig inom närmare liggande lifsförhållanden ofta förefaller dem: platt och vulgärt, äfven om det skulle förete en långt större rikedom på verkligt poetiska momenter. För en inhemsk dramatik i högre mening saknas ännu de nödiga förutsättningarne af ett fritt, ädelt. och kraftigt sig gestaltande offentligt lif; de personer bete sig i sjelfva verket mycket dåraktigt, hvilka klaga öfver poesiens förfall och på samma gång efter förmåga sträfva att hindra en friare och sundare utvecklihg af LIfvets öfriga förhållanden. Så länge ett I versligt offentligt lif hos oss icke finnes, måste den dramatiska konsten hos oss hänvisas på det enskilda, på det husliga dramat, den mer eller mindre sentimentala familjmålningen. Det är derföre alldeles orätt att till följd af obilliga pretentioner och en oriktig anlagd måttstock häckla hvad som hos oss verkligen kan kallas begynnelsen till en inhemsk dramatik ; lika oriktigt vore att öfvervärdera densamma, men vi kunna åtminstone glädja dss deröfver såsom i flera afseenden förtjenstfulla och lyckade försök och såsom ett löfte Jom hvad i en framtid bör kunna åstadkormmas. Om vår unga dramatik vore så rikhaltig, latt inom densamma kunde vara fråga om att särskilja mellan olika bestämdt utpräglade riktningar, så skulle vi vilja säga att hr Jolin hörde till den sidan som närmast ansluter sig till den tyska dramatiska skolan. IkomÅpositionens detaljer finner man visserligen många nyfranska beståndsdelar, men grundvalen utgöres dock af germanisk innerlighet och sedlig pathos. Hvad som alltid måste förskaffa Jolins dramatiska sångmö många sympatier, är de rena och ädla intentioner hon ständigt röjer; man känner alltid på ett värmande och välgörande sätt, att det icke är en kallt beräknad skrifbordsprodukt, utan att I ;det klappar ett hjerta derunder,. Dertill komnwier 1 många partier en verkligt poetisk lyftning, I qvickhet samt en utmärkt förmåga att i originella och natursanna karaktersskizzer teckna individer eller hela grupper. Deremot saknar Jhans komposition vanligen såsom ett helt taget den prägel af omedelbarhet, som skulle göra den till ett helgjutet konstverk. Det är märkligt nog, att hr Jolin, som haft så gådt tillfälle att studera den praktiska sidan af dramatiken, i sina stycken röjer en viss brist på dramatisk sammanhållning, att han inströr episoder som med den dramatiska d utvecklingen icke stå i något samband, samt 1 morallexor, hvilka såsom allttör allmänt hållna äro nästan värdelösa, om de betraktas såsom föreläsningar för publiken, men deremot skada kompositionen genom att öka den på bredden. Härtill kommer slutligen att författaren kanske lägger nog mycken vigt på de sentimentala momentern., i hvilket afseende skådespelarne vanligen äfven göra sitt bästa. Författaren har uti Ett minnesblad icke företagit sig att behandla någon konflikt ur det moderna sambhällslifvet; de sedligt berättigade motsatser som här bekämpa hvarandra finnas hos styckets hufvudperson; det är en allmänt mensklig konflikt som utkämpas inom ett menniskohjerta, konflikten mellan den moraliska känsla, som manar hjelten att underkasta sig straff för ett i glömskan begrafvet brott och den känsla som bjuder honom att icke i olycka och vanära försänka sin familj och slita den innerliga vänskapens band. Van finner af flera partier och af särskilda I yttrånden i stycket, att den hufvudid som föresväfvat författaren varit föreställningen om den nemesis divina, som bland andra den store Linn sökt bestämma och genom exempel belysa i sina efterlemnade anteckningar, en verldsordning, enligt hvilken för alla brott, hvilkas följder ej kunna återupprättas, ingen försoning gifves förr än vedergällningsrätten utkräft sitt straff; om den. brottslige — heter det i denna vedergällningsteori — undergår ett mot brottet svarande timligt straff, så löses han från skulden, annars öfvergår den på hans efterkommande i tredje och fjerde led. Det är icke någonting alldeles nytt att se denna ide dramatiskt behandlad; man har flera moderna Nemesis-dramer, t. ex. Z. Werners förfärliga stycke Den 28 Februari, stycken af Grillparzer, Millner m. fl., i hvilka denna ide rullföljes i sina yttersta konseqvenser. Men hr Jolin har icke haft någon smak för de tyskromantiska rysligheterna; det är hos honom icke något hemskt, oblidkeligt fatam, som på en viss brottets årsdag kommer och hemsöker den brottslige och krossar horiom tillika med hela hans slägt; han har egentligen tänkt sig den gudomliga Nemesis såsom en inre hämnare, och intressantast af allt i hela stycket är det när författaren låter oss ana, att det just är sjelfva den yttre lyckan, som hårdt :rycker den allmänt aktade och älskade mannens sinne och högljuddast erinrar honom om hansbrott, att han känner en Nemesis isjelfva de hopade framgångarne. Denna tanke: har förf. dock icke i längden fullföljt. De ytte omständigheter, senom hvilka den inre konflikten bekommer sin riktning, leda efterhand till en annan upp-; fattning; Nemesis visar sig åter i det yttte, i sonens uselhet, i dotterns, ehuru öfvergående, böjelse för en skurk, hvilken för någon tid synes vara ett af Nemesis utvaldt redskap, ör att låta den timliga hämnden utkräfvas. mete FF et som ofvan nämndes, modren måst till legd akötereka afetå An ÅR måingar gtrörra dal aff gin