Aftonbladet – 19 april 1855, sida 3

rädd och försigtig bokmal inlade i sina partier mycken komik och aktade sig så mycket som .möjligt att falla öfver på karrikatyrens område. Vi äro öfvertygade derom, att hvarken allmänheten eller författaren skola missförstå de anmärkningar vi öfvanföre gjort i afseende på stycket såsom konstverk betraktädt. De bevisa bäst ått vi högt akta förfättarens förmåga och anse hans arbeten böra skärskådås såsom verkliga dramatiska könstalster. Om något af de vanliga utländska dussinfabrikaåterna skulle de icke kommit i fråga. I åfsbende på den inhemska dramatikens utveckling har kritiken förpligtelser, som den icke får förbise; det åligget densamma icke blött att visa billighet möt allå, uppmuntra den gryende talenten och skonsamt behandla hvarje försök, utom den deciderade uselheten; utån den bör äfven, der en större och mera utvecklad förmåga framträder, af hvilken Taycket kunde vara att hoppas för framtiden, icke försummaatt i tid föra konstens talan. Fr Jolin är en så påss utvecklad och mogen tåalent, att han af kritiken har rätt att fordra annat än en artig bugning eller de välvilligt uppmuntrande ord som riktas till den lofvande nybegynnaren. De estetiska småskrupler vi hyst och här i korthet antydt ha icke hindrat oss att tillika med den öfriga allmähheten se hr Jolins nya stycke med stört nöje. Vi lyckönska den Kongl. teatern ätt den omsider efter långt dröjsmål och mänga uppskof upptagit detta stycke på sin rep toir; de många vackra och förtjenstfulla partier det företer och som fullkomligt rättfärdiga publikens lifliga bifall, skola utan tvifvel länge bibehålla det på densamma. Afver på Mindre teatern bar i dessa dagar åter ett nytt svenskt originalstycke gått öfver scen.n. Koffeförbudet är en humoristisk skildrihg af den allmänna förtviflan, som utbredde gig öfver stad och land då den kära dryckens pjutande år 1794 för första gången formligen förbjöds. Stycket vittnar om en ganska förtrolig bekantskap med det tidehvarf sdm tecknas, och oaktadt det ej sträfvar att tränga djupare: i några sociala förhållanden, finrer man lätt af åtskilliga antydningar, att förf:s biiek dock trängt längre än till ytan. Intrigen är det enklaste man kan tänka sig och mån skulle kunna förebrå stycket en synnerligen för Iustspelet nog stor brist på rörlighet, men den blir mindre märkbar då åskådaren hålles vid en mänter stämning genom i rikt tt inströdda kupletter på Bellmatismelodier, hvilka i icke ringa mån bidraga att flytte åskådaren rillbaka till de glada sångarnes dagar. En af dessa visar sig äfven lifslefvande på scenen. Hallman, han som kan sägas ha brutit väg för det :svenska lustspelet, får här sjelf frataträda i ett lustspel, :han får genom sin parentation öfver gudinnan Coffea gifva yår a lvarsamma tid en föreställning om de muntra upptåg som karakteriserade den-gustavidnska periodens samqväm. Uppträdet är historiskt, fastän scenen derför blifvit förflyttad från Djurgårdsbrutin till kommissar:ca Karells hus inne i staden. Kostymerna äro historiskt trogra. och bidraga väsentligen att förhöja den komiska effekten. An