gälla under omständigheter, som äro egnade att störa de förhållanden, som det ligger Frankrike om hjertat att underhålla med Preussen och Österrike. En klok och ärlig diplomatis första pligt är att göra sig bekant med de riktningar, som hon en dag kan komma att understödja eller bekämpa. Dess uppgift är icke att utöfva återver:an mot det redan gjorda eller beslutna, utan att medelst vaksamhet och öppenhet förebygga händelser, som, en gång skedda, skola medföra ledsamma följder. Det är otvifvelaktigt, att hr v. Bismarcks hållning i mötet den 22 Febr. skäligen kuade påkalla vår uppmärksamhet, enär den vid samma tidpunkt framställdes säsom vådlig af kabinettet i Wien, hvilket kabinett tvifvelsutan är lika ömtäligt, som Berlinerkabinettet, om tyska förbundets värdighet. Då vi, ä vår sida, påpekade en syftning, som syntes oss fientlig och som baron v. Manteuffel desavuerat, ville vi endast i födseln qväfva en förveckling, lika stridande mot Preussens förklaringar som mot våra egna afsigter. Jag beklagar derföre, att den till grefve v. Hatzfeld ställda depeschen fl.ttat debatten på en annan mark och ålagt mig förbindelsen att ådagalägga fastheten hos den mark, dit man nu flyttar diskussionens Det vore, i min tanke, att på ett besynnerligt sätt förringa förbundsdagens vigt samt de staters, af hvilka den består, om man ville påstä, att — då en starkt uttalad äsigt i Frankfurt haft nog klang för att tränga igenom förbundsöfverläggningarnes omhägnad, ingen främmande makt skulle vara befogad att yttra sin tanke derom, eller, om det skedde, resonnera derom med den representants kabinett, af hvilken äsigten uttalas. Jag upprepar, att jag icke kan godkänna en sådan lära, och jag har anmodat markis de Moustier att förklara detta för baron v. Manteuffel. Lika litet kan jag finna mig vid att man riktat mot kejsarens ombud i utlandet en obestämd tillvitelse för oginhet emot Preussen. Om vi hafva beklagat os3, så hafva vi framlagt klara fakta och anfört namn. Vi hafva icke visat oss klandersjuka, utan förtroendefulla och försonliga. Vi hafva hos preussiska regeringen förutsatt samma känslor af hvilka vi sjelfve äro lifvade, och-vi hafva öppet sagt henne hvad som, i ett af hennes förnämsta ombuds hållning och språk, syntes oss häntyda på en sinnesstämning, föga lofvande för framgängen af de underhandlingar, hvilka dä pågingo mellan de båda kabinetten. Vi tillerkänna naturligtvis henne samma rättighet som vi sjelfve begagna mot henne ; jag för min del skall aldrig vägra att lemna någon af de förklaringar, som baron v. Manteuffel kan vilja affordra mig. Men jag tillstär, att hvad sem mest öfverraskat mig i den ifrågavarande depesehen, är den ledsnad som deri uttalas öfver saknaden af en handling, som, på ett klart och bindande sätt framhållande likheten i Prenssens och Frankrikes politiska äsigter, kunde sätta en gräns för deras ömsesidiga beskickningars meningsskiljaktigheter. Detta är just hvad jag i långliga tider uttalat... Vi hafva uppbjudit våra uppriktigaste och ihärdigaste bemödanden för att afvärja den utgäng som jag förutsåg, och baron v. Manteuffel skulle endast varit rättvis, om han vid sin hänsyftniog på våra ätgöranden för att, till den europeiska ordningens fromma, utverka Preussens biträdande af Decemberfördraget, betjenat sig af ett mindre bittert språk. Eejsarens regering, för sin del, gör sig en ära af att hafva uppbjudit allt för att för Berlinerkabinettet underlätta biträdandet af vestmakternas förbund; hon förtjenar så till vida det slags klander, som riian riktar mot henne, men hon förvånar sig öfver dess ur: sprung. Drouyn de VHuys.s ENGLAND. ! Med anledning af det franska kejsareparets väntade ankomst till England hade Londons municipalråd den 9 åter ett sammanträde för att rådslå om mottagningshögtidligheterna. Lordmayorn meddelade församlingen, att han haft ett samtal med utrikes ministern lord Clarendon, som officielt underrättat honom att kejsaren och kejsarinnan den 16 kl. 1 skulle anlända på sydöstra jernvägens vid London Bridge belägna station, och att kejsaren önskade att derifrån få begifva sig direkte till Guildhall för att mottaga den af municipalTrådet beslutade adressen och intaga frukost. Efter en lång debatt om detta meddelande beslöts, att kommunalrådet skulle i högtidlig procession mottaga kejsaren och kejsarinnan och att man genom inrikesministern skulle tillställa drottningen och prins Albert en anhållan att de måtte vid tillfället komma tillstädes och på detta sätt i förening med Londons borgare uti nationens namn välkomna deras majestäter i England. Tillika nedsattes en komite för att sörja för detaljerna vid detta besluts utförande. Morning Chron cle (peeiiternas organ), som dTblir allt bittrare i sin opposition mot 1egegeringen, tager sig af kejsar Napoleons besök anledning att anställa en jemförelse mellan honom, Frankrikes utvaldes, och lord Palmerston, Englands utvalde,, och hvilken jemförelse utfaller ingenting mindre än smickrande för den sednare. Napoleon III:s storhet, säger Chronicle bland annat, har vuxit med svårigheterna; dagligen stiger han högre uti mensklighetens opinion, dagligen gifver han nya bevs på skicklighet och storsinthet samt triumferar till och med öfver detinrotade hatet hos fienderna till hans dynasti. Hvad har lord Palmerston å sin sida gjort för att rättfärdiga sina landsmäns nästan enstämmiga val? Har han reorganiserat civileller militärförvaltningen? Han har uppsökt förtjenta män att insätta dem i statens vigtiga eller ens i dess mindre betydande embeten? Har han förkunnat en storartad politik i det inre eller yttre, hvilken vore i stånd att återgifva hans fädernesland dess rang ibland nationerna? Intet af allt detta. Ställd på ett fält der han har obegränsadt tillfälle att handla, har han endast förstått att lämpa sin synpunkt efter underhusets inskränkta horisont. Den talent, som man ansåg värdig att regera ett stort folk och i stånd att återställa jemvigten mellan Europas makter, har blifvit förslösad på en politik, som så att säga !efver blott för ögonblicket, hvars enda mål är att fånga parlamentariska vota. Detta anfall visar hvad lord Palmerston har att vänta af Chronicles principaler, peeliterna, och huru föga han kan räkna på deras understöd i händelse för dem ett tillfälle skulle erbjuda sig der de kunde gifva utslaget för eller mot minesteren; I Morning Herald talas redan om en koalition mellan peeliterna, med hr Gladstone i spetsen, och de af hr Bright anförda fredsvännerna, hvilken VITS SAND RR RENSAT 1 Vill du göra mig vansinnig ? utropade Philip häftigt; är det så du talar med mig? Du kallar mig ej längre för du... du är be