Article Image
nal som turkarnes herravälde i Konstantinovel; den är en följd deraf att Turkiet eger Då samma gång de europeiska och de asiatiska provinser. som äro belägna vid sunden. Det är klart, att då Turkiet var den enda stat som herrskade på Svarta hafvets kuster, uppstod. principen om sundens tillslutning nelt naturligt af sig sjelft; men den har blifvit af vida större vigt sedan Ryssland utsträckt sina eröfringar ända till detta haf. Man finn det 1840, och det är af denna anledning som de fem europeiska stormakterna förening med Turkiet 1841 velat befästa turkarnes gamla rätt genom att ånyo proklamera densamma och ställa den under Europas skydd. Den grundsats på hvilken sundens tillslutning hvilar har sålunda blifvit en folkrättslig grundsats, som hädanefter binder det ottomaniska riket vid den europeiska jemvigten. Dessa invänningar hafva icke blifvit obesvarade. Hvilket parti som än tages så har det sina olägenheter; men hvem kan nu mera betvifla att den största faran för Turkiet ligger i grannskapet till Ryssland? -Om Turkiet denna gång undsluppit Rysslands inkräktningsbegär så har det derför att tacka en förening af om omständigheter, som kanske aldrig mer inträffar. Det aldra vanligaste förutseende bör förmå Turkiet att rätta sig efter förhållanden, som för detsamma äro de mest fördelaktiga. För öfrigt tillhör det Europa att äfven bevaka sina allmänna intressen. Europa har rättmätiga skäl att oroa sig öfver Rysslands ständigt inkräktande politik. Det är icke för Turkiet allena utan för sig sjelf som Europa bör och vill hemma den vidare fortgången af Rysslands inkräktningar. Om Europa anser att sundens frihet är en bättre garanti för fredens bevarande och för uppräthållandet af den europeiska jemvigten än deras tillslutande, så skall det icke tveka att upphäfva den gamla rätten och proklamera en ny. Midt under dessa öfverläggningar framträder Preussen med sina reklamationer. Om konferensen fordrar en revision af fördraget den 13 Juli 1841 så är Preussens medverkan nödvändig. Preussen är en af deltagarne i detta fördrag, det har undertecknat detsamma tillika med Österrike, Frankrike, Storbritannien och Ryssland; huru skulle man då kunna upphäfva det utan dess tillkallande? Rysslands sändebud hafva äskat att Preussens representant skulle af konferensen tillkallas; konferensen har visat sig föga böjd derför. Dessa äro de svårisheter som uppstått vid diskussionen om tredje punkten. Dessa svårigheter äro visserligen vigtiga, men så vidt vi veta äro de ej omöjliga att lösa. Det har funnits svårigheter, som varit lika svåra och säkert mera egnade att väcka ond blod, men. hvilka konferensen redan öfvervunnit; vi hoppas att den skall kunna fullborda sitt värf. I sjelfva verket tyckes det oss ait, oaktadt bofvens anspråk och sändebudens någon gång lifliga språk, kabinetterna äro nära deran att komma öfverens. Turkiet skall afstå från frågan om Dardanellerna ifall dess bundsförvandter begära det; och vi hoppas att man bland alla dessa projekter och kontraprojekter, som från alla bäll anländt till Wien, skall sluta med att finna en utväg, som skall tillfredsställa nästan alla partier. Vi emottaga i detta ögonblick bref från Wien, som uppgifva att konferensen i sista sammankomsten afslutat gina öfverläggningar om fjerde punkten; sändebuden hafva kommit öfverens om protektoratet öfver sultanens kristna undersåter, liksom de öfverenskommit om protektoratet öfver furstendömena och om Donausegelfartens frihet.

18 april 1855, sida 2

Thumbnail