Tombe-Issoire till... det vore kanske nästan för djerft att gå längre fram på den här sidan. De vandrade således framåt, ledda af de springande: ljusen, hvilka bildade alla möjliga slags bizarra böjningar. Flera gånger stannade Philip för att lyssna; han tyckte sig åter höra samma Jjud om förut ådragit sig hans uppmärksamhet, men då han ej märkte någonting gick han vidare mot galleriet vid Tombe-Issoire. Der var allt i den fullkomligaste oordning. De af Salvien uppställda karlarne hade, uppskrämda af sina kamraters rop och det stigande vattnet, öfvergifvit sin post. Hela truppen hade flytt till trappan, som öfversvämningen ej ännu uppnått; flera hade redan uppstigit på de första trappstegen för att åter skynda upp till jorden, Ingången till deandra gallerierna var fri. Uslisgar! utropade Philip med vrede, är det så j uppfyllen er pligt? Skäms ni icke, herr Salvieni? Fort på edra poster igen, eller . . . Han hamn ej fortsätta; ett svart spöke for med blixtens hastighet förbi honom; det var Mådard. Lussan, som igenkände honom på den sällsamma drägten och det långa håret, ilade genast efter honom, men det oupphörligt stigande tjocka vattnet hindrade hans rörelser, så att den vige hvalf-invånaren snabb som tanken flög förbi både honom och de bestörta polisagenterna; han störtade in i en af gångarne under Paris, hvarest han hastigt försvann. Vid denna åsyn upphäfde Philip ett rop af förtviflan. e Fort efter honom! ropade han med kraft. Hjelp! Sätt efter honom, eller förfärliga olyckor inträffa! Han ämnar antända minornal . ..p Philips röst, åtbörd och blick eldade alla