rade: deras springande betydligt, isynnerhet som galleriets bredd endast tillät en i sender att passera. Man skrek, brottades och knuffades, många af de flyende förlorade jemnvigten och föllo i vattnet, hvarur de ändtligen med möda och drypande af gyttja lyckades resa sig. Dessa rop, strider och rörliga skuggor bildade i förening med de fladdrande ljusen och de svarta vågorna en förfärlig, de dystra hvalfven fullkomligt värdig scen. Lussan hade stannat med Chavigny, som ohejdadt skrattade åt polistjenstemännens löjliga reträtt. Akten er,, ropade Philip, gån ej vilse... det vore farligare än att trotsa litet vatten. Passen isynnerhet på Mådard; han ämnar troligtvis begagna sig af er rädsla och onödiga flykt för att komma undan ! Men ingen. hörde. på hans ord, alla syntes mest sysselsatta med tanken på egen räddning. Philip vände sig till abben, som fortfor att uppfatta hela öfversvämningen från den löjliga sidan. Säg, Chavigny, skola vi två ensamma jaga efter Mådard? ... Hvad menar du?... Vattnet kan lika litet afhålla oss som honom? . . Det är sannt, men vi känna ej till de bråddjup hvilka öfverallt påträffas här i gångarne, och på så, sätt kunde vi Jätt få mera vatten än vi skulle önska... men-om du vill, så icke mig emot!... Det vore kanske bättre. . .s Tatp, afbröt honom Philip. Han hade tyckt sig höra steg i vattnet bakom dem och vände sig hastigt. ,Hva I är det? frågade Chavigny. Iogenting . jag trodde mig höra någon gå bakom oss, men det var ett misstag... alla de der: hararne äro redan: långt härifrån. . . det är väl bästatt vi också gå åt