Aftonbladet – 17 april 1855, sida 1

Det vet jag icke bestämdtr, svarade Philip sedan han leende torkat sina ögon; mallt som rör denna menniska är oförklarligt. Jag tror mig likväl ha skäl till att förmoda honom på den här sidan af gångarne, hvarest han säkerligen rufvar på nägot hemskt förslag., Låtom oss då fort skynda till Tombe-Issoire efter hjelp, sade Chavigny förskräckt... hvad förmå fyra personer emot ett dylikt vilddjur? För att besegra honom behöfs fyra armåer!... Kom för all del! Ehuru -Ph lip ej fullkomligt delade den lilla abbens förskräckelse, insåg han likväl nödvändigheten af flera personers bistånd, hvarföre han genast gick in på att skynda till TombeIssoire; och tack vare Chavignys kännetecken återfunno de snart och utan svårighet den rätta vägen dit. Under vägen talade de begge vännerna om gångarnes hemska invånare, hvilken så djupt ingripit i deras lif. De moln, som i början omhöjljt honom, började småningom försvinna; man kände nu hans rätta namn, hans bärkomst och driffjedern till det sällsamma lefnadssätt han förde. Lubin Pernets son var trogen den ed han vid afrättsplatsen svurit; han hade i testamente emottagit en jettestor hämd emot en hel stad, och derifrån härledde sig hans vistande i de underjordiska gångarne, med hvilka han behöfde göra sig förtrolig. Olyckshändelserna med huset på Rue dEnfer, hotellet Villeneuve och flera andra byggnader voro nu lätt förklaräde, ty herr de Villeneuve hade varit en af lurendrejarnes ifrigaste förföljare, och egarne till de andra busen voro antingen embetsmän vid Chåtelet eller andra i Lubins process inblandade personer. Mådard hade ej hunnit längre i sin vansinniga hämd, då först kärleken till Thåråse och sedan Hans blessyr för någon tid tvingade honom afbryta det fruktansvärda arbetet. Men enligt de till-redelser Chavigny sett under de förnämsta -monumenterna på venstra Seine-stranden, syntes han på sednare tiden med ny verksamhet hafva fortsatt sitt afgrundslika verk, hvilket