Aftonbladet – 17 april 1855, sida 1

Vid åsynen af Philips förstörda klädsel och vanställda drag, utropade han förskräckt: Min Gud, Philip, hvad har bändt dig ide här förbannade hålorna? ... Hur kommer det sig till att du är ensam? ... Har du träffat Måedard? Hvar är Hartmann? Hartman har med lifvet betalt sin tillgifvenhet för sår sak., Philip berättade nu stenbrytarens tragiska död och sin egen strid med Meådard. Min stackars Lussan!... hvilken ryslig händelse. .. det förundrar mig alls icke... dina kratter äro ännu icke riktigt återkomna och afgrundsanden har säkra näfvar. Jag har Gud ske lof någonting att läka din sårade egenkärlek med, och det är en salva som bestämdt skall ha bättre verkan än alla andra. Philip erfor nu den vigtiga bekännelse Sylvia aftvingat den gamla Martha; hans ansigte ändrade ögonblickligt uttryck; blekheten försvann, och blicken blef åter strålande och stolt. Chavigny,, utropade han; vär det möjligt... den vederstyggliga gumman har då tydligt och klart erkänt sin afskyvärda osanning ? Ja, så tydligt och så klart som möjligt; du kan tro mig. Theråse har alltid älskat dig... det är hon som skickat mig med den glada nyheten. Väntar, återtog Philip, såsom frapperad af ett minne; Medard uttalade också ett ord, hvilket ännu mer bör bestyrka den eländiga qvinnans bekännelse. Dåjag förebrådde honom hans handlingssätt mot den stackars flickan, svarade han på sitt korta och tvära sätt: min mor har ljugit. .. Nu förstår jag detta för mig då så gåtlika yttrande... Ja, ja... så är det... intet ivifvel mera... jag har ändtligen återfått min Therese ... min ljufva brud!... Hans lycka gaf sig sluwigen lufti tårar... glädjetårar! . . . Chavigny uttryckte med en varm handtrycknine. den hfliga del han togisin väns glädje. Välan Philip, frågade han slutligen, hvar är Medard för närvarande ?