Aftonbladet – 17 april 1855, sida 1

PARIS KATAROMBER). Af BLIE BERTHET. VATTENLEDNINGEN. Philip de Lussan fortsatte sin ensamma vandring i de dystra hvalfven. De underjordiska gallerierna blefvo allt högre och bredare ju längre han framträngde, hvilket härledde sig derifrån att han sig ovetande nu uppnått gångarnes sjelfva hufvudingång; vid Fosse-aux-lions nära barrigre S:t Jacques, genom hvilken stora stenlass i fordna dagar indragits i denna mörka verld, på hvars mark man ännu i dag, efter så många seklers förlopp, tydligt ser djupa hjulspår efter de tunga kärrornas framfart. Philip började blifva allvarsamt orolig öfatt ej ännu möta Salvien oah hans folk. Man behöfde således mer än en half timma för att uppnå Tombe-Issoire, som han endast trott några stenkast ifrån nedgångsbrunnen. Hartmann hade visserligen försäkrat honom att man bestämdt måste passera gången vid TombeIssoire för att ifrån Montsouris-hvalfven kunna intränga i dem, hvilka utsträckte sig under sjelfva Paris. Hade Philip således ej ännu uppnått den bestämda mötesplatsen? Eller hade Salvien blifvit hindrad ifrån att intaga den öfverenskomna posten? I så fall kunde Lussan ganska lätt allt mer och mer fördjupa sig i de underjordiska gångarnes labyrint! ; Hans ångest upphörde likväl snart; han upptäckte ändtligen ljussken i en af de angränsande gångarne; hans rop besvarades hastigt, och några ögonblick derefter störtade Chavigny och tvenne a: dra personer emot honom. Så snart den lilla abben fått höra af Salvien, som med sitt folk ordentligt bevakade nedngen till Tombe-Issoire, att ingen ännu sett bilip, hade han blifvit i hög grad orolig och genast skyndat bort för att uppsöka 8: vän. Salvien hade gifvit honom de begge stenbrytarne till följeslagare. 5) Se A. B. n:o 30—41, 43, 44, 46, 47, 49—59, 62—66, 68, 71—81 och 83—87.