Aftonbladet – 14 april 1855, sida 1

PARIS KATAKOMBER ). Af ELIE BERTHET. Sedan några ögonblick hade Philip ånyo förlorat honom ur .sigte, han hörde endast hans ojemna rörelser i den hemska grafven, då ett skarp buller, likt tvenne hårda kroppars stötande emot hvarandra, plötsligen uppsteg ur djupet; det åtföljdes af en tung suck eller svagt jemmerrop; några stenars rullande och sandens gnisslande; sedan blef allt tyst. Hartmann ! utropade han, hvar är ni? Ekot upprepade doft hans fråga. HartmannI ropade han ånyo och lutade sig djerft öfver svalgets brant, jag besvär er, svara mig.n Just som han yttrat dessa ord, tyckte han gig skönja en mensklig skepnad på bråddjuets: botten, hvilken lätt hoppade från det ena Elppstycket till det andra. Ännu tvekande och oviss, hade han ej ens tänkt på att sätta sig till motvärn för hvad han nästan ansåg för ett alster af:sin upphetsade inbillningskraft, då han plötsligen med kraft störtades till marken; värjan och ljuset föllo ur hans händer, och tvenne senfulla armar fasthöllo honom. En förfärlig strid egde nu rum invid bråddjupets rand, i hvilket de begge motståndarne lätt kunde nedrulla. Scenen upplystes endast af det bleka och aflägana ljus Hartmann satt i grushögen; Lussan kunde således ej se sin fiende, ehuru han på anfallets lömskhet lätt igenkänt den fruktansvärde Mådard. Så fort den. första bestörtningen var förbi, och Philip återfått sin vanliga sinnesnärvaro, började -han tappert försvara sig. Uppfostrad på Jandet, hade han ofta förut varit i tillfälle att mäta sina kroppskrafter med andra, och han lyckades äfven denna . gång hastigt slita sig ur angriparens armar. I sin tur började ban då anfallet. På detta vis fortgick striden ?) Se A. B. n:o 30—41, 43, 44. 46, 47, 49—59, 62—66, 68, 71—81 och 83—85.