Aftonbladet – 14 april 1855, sida 1

detta yttrande utan gjorde en ny rörelse för att slita sig lös. Sluta då med ens;, ropade han, ,ingen nåd . . . döda mig... eller jag svär att ouppbörligt förfölja er, tills jag ändtligen lyckats döda er. Hämnaren syntes tveka. aNej, sade hån slutligen, ni elak emot mig . . . ni förföljt, sårat mig... nitagit min Thåerese... men ingenting göra emot er. .-. min far . . . förbjudit... jag lyder min far! Med dessa ord släppte han långsamt sin besegrade fiehde; men i sin bestörtning glömde Philip att begagna sig af den oväntade friheten, utan frågade djupt förvånad: Men hvem är ni då? Huru bar er far någonsin kunnat känna mig? : Jag . . . Lubin Pernets son!... minns... Stora Chatelet... Grevetörget...Min far har befallt mig skona er; ingen mera. Och innan Philip ens hunnit reda sina tankar var shålornas son borta; med ett språng. hade han störtat ur galleriet och ånyo förann bland gångarne i sitt underjordiska rike. Nu först reste Philip sig, ehuru han länge förvånad qvarstod på samma ställe. Nej ! återtog han efter några ögonblicks tvekan, jag kan ej vara ädelmodig mot denne usling ; hvad bryr jag mig om att han två gånger sparat mitt lif, då han vågat! ... nej, Theråse måste hämnas, han skall dö! Paris bör befrias från denna afgrundsande! Vid inträdet i den smala gången framför bråddjupet, påminde han sig ändtligen Hartmån, den olycklige vägvisaren, hvilken han glömt i sin bestörtning. Han vände åter om till bråddjupet och ropade med hög röst; endast ekot upprepade hånrnde hans fråga. Det må gå huru som helsty, sade: han; jag skall ej öfverge den raske gubben!... Kanhända är han blott afdånad ... jag vill skynda ned efter honom! .. Han tände sitt jus och började försigtigt den farliga färden. Nedstigandet i bråddjupet var förenadt med