Aftonbladet – 14 april 1855, sida 1

ganska länge med lika fördelar å ömse sidor, tills slutligen Philip småningom försvagades, ty: hans nyligen brutna arm beröfvade honom en stor del af hans förra styrka; slutligen föll han, besegrad och ur stånd till vidare motstånd, framför den förfärlige hämnarens fötter. Ingenting hade hittills stört den hemska graftystnaden, hvarken jemmerrop eller vexJade ord; striden hade försiggått hårdnackadt och tyst. Den besegrade Philip ropade nu med klagande röst: Hartmann I hjelp, hjelp ! Intet svar uppsteg ur det svarta djupet, öfver hvars .rand de begge stridande nästan sväfvat; men hålornas son svarade med dyster ironi: Hartmann kommer icke ... död ! Usling! återtog Philip och försökte ånyo slita sig lös. Ni har då mördat honom? Han har förrådt mig. Nå hvarför gör ni icke med mig som med honom? Eller har ni kanske bestämt åt mig en ännu rysligare död? ... skynda er, jag begär ingen nåd af ett vilddjur sådant som nil Mådard, som ännn ej släppt Philip, syntes likväl fattad af ett sällsamt svårmod. Philip de Lussan,, sade han slutligen med mild, klagande röst, jag . . icke fiende... minns . .. räddat lifvet... er... er vän... i gångarnel . . Dylika tjenster urskulda ej de brott ni redan begått, ej heller dem ni ämnar begå. Eländige qvinnoröfvare, huru har ni behandJat en ung och kysk flicka! Thråse, O Theråse! utropade Mådard vemodigt. 7 ,Uttala ej detta namn; huru vågar ni, er bof, ett mensklighetens utskum?... O, jag olycklige som icke kan hämnas henne! Mådard var: orörlig och tankfull, Ni vet icke,,; sade han. slutligen, mir mor . . ljugit... jag slagit... gumman... Men Philip kunde ej förstå meningen a