Aftonbladet – 13 april 1855, sida 2

noga bevakar ingången till galleriet; på det viset blir det honom, ta mig fan, omöjligt att undkomma 088,) Det var verkligen utförbart att stiga ned i svalget, oaktadt kanternas branthet, ty stenarne och de på hvarandra hopade klipporna snedt emot galleriets slut kunde i nödens stund tjena till trappsteg. Hartmann satte sitt tända ljus i en grushög och började baklänges stiga ned, stödjande sig med händerna. Philip föreställde honom förgäfves vådan af ett dylikt företag; den gamle tysken fortsatte dock detsamma. Ni har väl åtminstone vapen på er., frågade Philip, i händelse ni verkligen skulle påträffa Medard? Tänk på er sjelfo, svarade Hartman, som redan fördjupat sigi bråddjupets mörker; pass på! ... vildbrådet rör nog på sig., Philip måste således lugnt afvakta stenbrytarens återkomst. Oftast var Hartmann helt och hållet dold af de svarta klipporna hvilka uppfyllde sluttningen, eller förekom han endast som en rörlig skugga bland de öfriga döda föremålen. Deremot hördes tydligt sandens gnisslande under hans fötter, flämtningen af hans andedräögt, till och med gnidningen af hans kläder emot stenarne. Efter dessa tecken förmodade Philip att Hartmann nu tillryggalagt ungefär två tredjedelar af sluttningen, och att han mödosamt arbetade pig fram bland de iv hvarandra uppstaplade förfärliga klippstyckena, hvilkas jJemnvigt den minsta oförsigtiga rörelse lätt kunde störa. Välan ? frågade han. Ännu ingenting, svarade stenbrytaren med ihålig och hemsk röst. ,Jag söker förgäfves, och ändå är han bestämdt der. .-.n (Forts. följer.)