Aftonbladet – 13 april 1855, sida 2

att hvalfvet skulle höja sig öfver svalget syntes det oupphörligt hota att nedstörta, och den mest utskjutande delen af det nedåtlutande klipptaket var öfverallt fullsatt med kristallklara droppstenar. Hela denna håla hade förmodligen äfven uppkommit genom vatten, och ehuru det längesedan försvunnit såg man ännu tydliga spår deraf uti det galleri de sednast genomvandrat och hvilket förmodligen varit denna underjordiska ströms afloppsdike. Utan tvifvel hade vattnet först sökt sitt utlopp genom den högre stenmassan, hvarigenom de glittrande droppstenarne uppkommit, men öfyerallt tillbakaträngdt af tjocka och hårda klippor, hade det slutligen följt någon gammal klyfta och sålunda bildat det hemska galleri vi nyss beskrifvit. Stora lösslitna och splittrade stenar uppfyllde svalgets botten och vittnade om strömhvirflarnes oerhörda kraft; sjelfva klippornas oordning och bizarra former bevisade tydligt denna hemlighetsfulla vattenoperation, fullbordad så Jångt ifrån menniskornas blickar. Philip betraktade dessa hemska ställen med förvåning och fasa, tills Hartmann plötsligen ryckte honom ur hans betraktelser. Snaran var ej illa uttänkt; ett steg till och jag hade brutit halsen af mig; lyckligtvis anade jag oråd. Men nu är det vår tur. Mådard kan icke längre undkomma oss. Ni, min unge herre, som har goda ögon, måste noga se efter om ni icke upptäcker honom der borta bland de stora stenarne, hvilka ligga uppstaplade likt en mängd käglor. Lussan såg sig omkring, men han upptäckte ingenting. Han kan ej vara långt härifrånn, fortfor stenbrytaren, jag svär på att han både ser och hör oss... Jag vill stiga ned i djupet och se efter om han gömt sig der, medan ni