Aftonbladet – 13 april 1855, sida 2

ögonblick för att hemta andan. Philip följde hans exempel. Så snart de höllo sig stilla hörde de ånyo bullret af snabba steg. J:g tror minsann vi hafva honomp, sade stenbrytaren gladt; han är bestämdt fast... Säg, herr Lussån, tycker ni icke att detta ställe riktigt tyckes vara bestämdt till de arma varelsers graf, hvilka vågat sig hit? Om det är en graf, så skall det åtminstone först blifva den afskyvärde Mådards,, svarade Philip med kraft. Ingen förskoning för detta menniskoslägtets afskum! Må han dö som han lefvat I Ja, jan, svarade den gamle tysken, som förtjust uppfattade denna id6; det är han som bör dö här; på det visct blir ödet kanhända försonadt. Men var försigtig; han kan falla öfver oss då vi minst ana det. De återbörjade nu den bemska vandringen. Deras händer sönderrefvoz3 af de utstående klippstyckena; den tjocka luften hoptorkade deras strupar, och ljusen, hvilka numera endast spredo ett svagt sken, hotade att hvarje ögonblick fullkomligt slockna. Förmodligen led deras osynlige fiende af samma obehagligheter, ty, de hörde flera gånger en konvulsivisk hosta, som han förgäfves bjöd till att dämpa. Äntligen blef passagen något bredare, och ehuru luften ej förlorat mycket af sin osunda tjocka, kändes likväl att den här hade mera utrymme. Philip och Hartmann kunde nu hålla sig raka. De gingo raskt framåt; men i samma ögonblick vägen ej längre erbjöd några allvarsammare svårigheter, stannade stenbrytaren hastigt och uppgaf ett rop af öfverraskning. Vägen afskars af en förfärlig afgrund, hvars vidd ljusskenet endast svagi upplyste. De sågo endast otydligt ett omätligt, med hvassa klippstycken uppfyldt brådjup. I stället för