Aftonbladet – 13 april 1855, sida 2

Det är någon der på sidan,, sade den amle tysken; som intet ljus synes till, är et bestämdt Mådard. Hvad är att göra? Jag känner ej gallerierna ditåt, troligtvis är hans mening att locka oss i någon ny snara. Kära Hartmann, svarade Philip otåligt, ni öfverdrifver den uslingens list och förmåga. Om vi äro honom på spåren, måste vi naturligtvis sätta efter honom. llvad fruktar ni egentligen ? Det kan jag icke säga, men om ni kände Mådard lika bra som jag!... Nål... låtom oss då börja jagten, efter ni så vill... ingen kan undgå sitt ödel, De fördjupade sig i galleriet hvarifrån bullret förnummits. De sågo genast att denna gång ej blifvit gräfd af menniskohänder, utan uppstått genom någon underjordisk ström. Den var krokig och ojemn. På sina ställen var hvalftaket så lågt att de måste krypa, ingenstädes kunde två gå i bredd. Vägen var föröfrigt uppfylld med stora genom vattnets kraft afrundade stenar, och på den lösrifna klippan såg man här och der fossila lemningar, snäckor och skeletter efter antediluvianska djur. Luften var varm och tryckande; och vaxljusen bleknade i denna mefitiska atmosfer, hvarest en stinkande ånga alltid utdunstade. Philip och Hartmann följde med möda denna naturliga vattenlednings nyckfulla slingringar. Deras andedrägt blef flämtande; oset af deras ljus nästan qväfde dem, luft fattades för deras lungor. Men under det blinda jagandet efter fienden tänkte ingendera på att vända om. Flera gånger hade Philip tydligt förnummit ett lätt buller framför sig. Förmodligen var ej keller Mådärd van vid dessa farliga trakter, hvarföre hans språng lättare hördes. Hartmann, som gick förut, stannade ett