Aftonbladet – 13 april 1855, sida 1

—— SDL mmm mm sänt igen mig... det är bestämdt mig han vill åt. . . Svängningarne blefvo nu så häftiga, att den gamle tysken måste använda hela sin kalllodighet för att försäkra sig om sin egen och Philips räddning; en ännu starkare stöt skakade ånyo stegen och sönderkrossade gubbens fingrar mot brunnsväggen. Snart blir det oss omöjligt alt stå emot längre,, sade han och återhöll med möda ett jemmerrop, . .. mina fingrar!.. låtom oss kasta ned ljuset, så ser han oss åtminstone Bj ln. es Han släppte ljuset, som ögonblickligt slocknade och öninsde dem i det fullkomligaste mörker. Håll väl i er nw, sade han sakta till Pbilip, jag vill göra ett försök., Hartmann hade nemligen märkt flera logsnade stenar i brunnsväggen ej långt ifrån det ställe hvarest de stodo. Genom en öfvernaturlig ansträngning lyckades han störta ned lem i den gapande afgrunden. De lyssnade om ej något jemmerrop nerifrån skulle efterträda det plötsliga bullret, men de hörde ingenting, ehuru stötarne mot stegen upphört; Leken synes icke längre behaga honom, sade Hartmann; nu min unge kerre, gäller det; vi måste skynda oss ned innan skurken hittar på något nytt bofstreck för att få oss från stegen . .. men kanhända vore det bättre att stiga upp igen på slätten; säg! hvad menar ni? det vore icke svårare. . .. Nej, sade Philip med fasthet... jag mår nu bättre... låtom oss fortsätta färden. Nå, som ni vill då, svarade stenhuggaren suckande. Efter några ögonblicks fortsatt nedstigande kände Philip, oaktadt sitt öfverretade tillstånd, att svindeln ånyo återkon. Faran var öfverhängande, en ny halt kunde göra allt