Aftonbladet – 12 april 1855, sida 1

En man, hvilken under hela tiden sutit ensam i ett hörn af salen och oupphörligt druckit, närmade sig nu långsamt Salvien med glasögonen. Philip igenkände genast den gamle tyskens breda purpurfärgade ansigte, som förut tjenat dem till vägvisare i gångarne. Ah, det är ni, Salomon Hartman!v utropade de begge vännerna gladt; då lyckas vi nog, ty ingen kan bättre leda oss genom de förfärliga hvalfven, än ni.p Ja, nog känner jag de förbannade hålorna, och det till. min egen olycka,, mumlade gubben doft, ty skall jag nu ned i dem igen, så kommer jag aldrig upp mera.s Slå bort dessa sorgliga griller kära Hartman. Vägrar ni uppfylla det löfte ni gifvit herr de Sartine, frågade den poetiske Salvien i myndig ton. Åh, om det bara varit polismästaren som tvungit mig komma hit, sade Hartman melankoliskt, vore jag allt ett godt stycke härifrån . .. men en annan, hvilken jag svurit lydnad intill döden, har ålagt mig denna pligt, och derföre måste jag utföra den, om det också skulle kosta mig lifvet... kom herr de Lussanx, fortfor han, så få vi se huru vi böra handla, er vän kan åtfölja oss, men ingen mer, ty vi få icke vara för många kring mötesplatsen . . . framför allt få vi icke glömma att han är lika misstrogen som slipad, och att ban ser lika väl i mörker som 1 ljus. Han lemnade derefter rummet med Philip och Chavigny. Salvien, hvilken sålunda såg sig tvungen till en mera underordnad röl, stannade med de öfriga qvar i källarsalen, Natten hade nu fullt omligt inbrutit. Dolda bakom träden vid landsvägen, undersökte Hartman och -hans begge följeslagare platsen, 1 ksom en general studerar den terräng hvarest han ämnar lefverera batalj. Den slätt på hvilken den stora almen reste sig var. fullkomligt öde, och månen, som nyss uppstigit på det stjernklara firmamente!, upplyste det ystra stället med sina silfverstrålar. Ingen