Aftonbladet – 7 april 1855, sida 2

ett kungligt löfte om någon äreplats, eller kanhända helt enkelt en anvisning på den kungliga skattkammaren!... Han tänkte att detta papper möjligtvis fallit bland de andra, då han uppknutit testamentet, och började noga genomleta den massa bref som uppfyllde bordet; plötsligen stannade : Nej! utropade han, jag behöfver icke detta usla och enda minne af en far, hvilken aldrig känt mig!... Icke ämnar jag med denna skrift i min hand fordra priset för min mors vanäral... Han rest? sig, fattade alla papperen, till och med Luciles testamente, och lade dem i spiseln, men i samma ögonblick han ämnade tända på dem tvekade han. Jag kan ännu välja, sade han eftertänksamt; det beror af mig att på en gång uppnå äreställen och rikedom. Verlden, denna förderfvade verld, hvilken omger oss, skall nog vara öfverseende mot Luciles minne, vid tanken på den mans rang, som förorsakade hennes fall. Jag sjelf skall, oaktadt fläcken på min börd, öfverallt se de stoltaste hufvuden krökta på min väg. Hvad skulle jag icke förmå uträtta för mina medbröders väl, sedan det blefve kändt att kungligt blod flyter i mina ådror? För öfrigt hvad kan jag förlora på bytet? ... Jag anses nu för sonen till en gammal vällusting, en spelare, en man utan anseende; då skulle man erfara att jag vore sonen till den kung, hvilken naturen så rikligen begåfvat och hvars tillfrisknande från en svår sjukdom helsades af ett helt folks glädjerop, en hel nations lofsånger! . . . Men denne samme furste har genom. sin obetänksamhet, sina utsväfningar och sitt slöseri bragt Frankrike till förderfvets brant; denne kung var Lebels och Mauperas vän, Pompadours och Dubarrys älskare, hjortparkens beherrskare och vid Choisy och Mariy orgiernas hjelte... Nej, nej, tu