Aftonbladet – 5 april 1855, sida 3

Hey UML UKKO. BLANDADE ÄMNEN. Djurafveln och djurdresseringen i forntiden. Rörande detta ämne finner man i ett af den utmärkte franske naturforskaren Geoffroy SaintHilaire nyligen utgifvet arbete följande fakta, som visa att ätskilligt, som man understundom anser vara alldeles nytt och egendomlig, för vär tid, tvärtom varit kändt och utöfvadt för årtusenden tillbaka. Af alla forntidens folk hafva romarne gått längst i konsten att uppföda och inöfva djuren, likväl icke alla de nyttiga djurslag, hvilkas förökande och fullkomnande kunde vara af nytta för jordbrukets, eller i allmänhet taget industriens framätskridande. Alla deras bemödanden, vid slutet af republiken och under kejsartiden, inskränkte sig till de djurslag, som kunde tjena till att gifva större glans åt de offentliga skådespelen i circus, eller alt reta deras bordsgästers appetit. vad de presterat i afseende på den första punkten sätter oss ännu alltjemt i förvåning, trots allt hvad den nyare tiden i detta hänseende mäktat åstadkomma. Under de sista århundradena hade konsulerna och edilerna ofta bjudit folket på det ohyggliga skådespelet, att bevittna huru stora flockar af sällsynta djur nedgjordes inför dess ögon. Sedan man hunnit derhän, att hundradetals pantrar och lejon vid högtidliga tillfällen, såsom t. ex. vid invigningen af Pompeji teater, invigdes åt döden, måste man vara betänkt på att bereda folket skådespel af ett annat stag, för att kunna fortfarande bibehälla sig i dess gunst: man inbjöd det då att åskåda dresserade djur. Montaigne erinrar om nägra sådana skådespel i det intressanta kapitlet om åkdonen (Essais, liv. IIL., ch. 6.) Marcus Antonius var den förste som intågade i Rom på en vagn, förspänd med lejon. Heliogabalus gjorde detsamma dä han föreställde Cybele, gudarnes moder; äfven färdades han efter tigrar, dermed härmande Bacchus; understundom spände han två hjortar för sin vagn, en annan gång fyra hundar. Kejsar Firmus lät sin vagn dragas af fyra strutsar, så att vagnen tycktes mer flyga än rulla.s Sådana spann äro ej utan exempel i vär egen tid; jag har sett — och hela Paris har kunnat göra detsamma — en djurtämjare (ordet nyttjas nu för tiden att beteckna ett eget yrke) som på en teater lät sig dragas af tvenne lejon. Men skola vi någonsin få se hvad som romarne flera gänger hade tillfälle att se — elefanter som lindansare? Germanicus, säger Pouchet i en intressant afhandling om dessa djur (Zoologie classique, t. 1, pag. 146), lät se elefanter som dansade. Men detta var icke nog för romarne; deras smak för lindansningskonsten förde dem derbän, att de till och med försökte inöfva dessa otympliga djur i denna konst. En allmän förvåning grep romarne, då de, vid de spel som Nero gaf till Agrippinas ära, verkligen fingo se elefanter dansa på linan. Detta faktum intygas af Dio Cassius, Plinius, Suetonius och Marcus Aurelius. Konsten att tämja djur, säger äfven Cuvier, var uppdrifven till en lika grad af fullkomlighet, som konsten att färga dem. I Germanici triumftäg säg man elefanter, som voro dresserade att dansa på lina. Och längre fram, under kejsar Galbas regering, gick ett sådant djur, bärande en romersk ryttare på en spänd lina upp till spetsen af teatern. Cuvier tillägger att de sålunda inöfvade elefanterna voro födda i fångenskap, hvilket han slutar af ett ställe hos ZElianus, som om detta slags förevisningar meddelar ganska utförliga underrättelser. Jemte denna märkvärdiga skicklighet uti djurens dressering, hade romarne äfven utbildat sig i konsten att föröka och göda dem, för bordets behof. De gödde en mängd foglar, som vi ej mera göda. Man gödde haren, hasselmusen, påfogeln, tranan, och man matade i rymliga inhägnader vildsvin, bjortar, rådjur; man vänjde dem att infinna sig vid signal med trumpeten. Man gödde till och med snäckor, enligt hr Dureau de la Malles utsago, som uti sin Economie politique des Romains samlat en mängd sådana fakta. Fiskafveln var bragt till en grad af fullkomning, som vi i våra dagar på långt när ej hafva uppnått. Man hade förflyttat en fiskart från Grekiska hafvet till Toskanska hafset och der gjort den inhemsk. Man hade fiskdammar ej blott af sött vatten, utan äfven af hafsvatten. En skriftställare berättar, att Lucullus, för att iordningställa en sådan fiskdam, låtit genomskära ett berg. I dessa fiskdammar producerade man en oerhörd mängd fiskar af mängaldigaste slag. Slutligen var den artificiella befruktningen af fiskarne äfven bruklig, och denna artificiella befruktning sträckte sig till och med, enligt hr Dureaus utsago, till några slag af mollusker. Allt hvad man i detta afseende presterar i våra dagar, presterade alltså äfven romarne, och i många stycken äro vi icke hunna så längt, som de voro för tjogu århundraden tillbaka. — En stor samling autografer såldes den 23 sistl. Februari på offentlig auktion i Leipzig. Bland dessa voro äfven handskrifter af flera berömda svenska män, t. ex. af Linne (betald med omkring 19 rdr rgs), af Svedenborg (19 dito), af Gustaf II Adolf (22 dito) och af Axel Oxenstjerna (14 dito)... En autograf af Napoleon I betaltes med 16 rår rgs, af Wallenstein med 20, af Piecolomini med 25, af Bernhard af Weimar med 16, af Philip II med 17, af Richelieu meå 11, af Nelson med 21, af Washington med 24, af Robespierre med 25, af Benjamin Franklin med 28, af Maria Stuart med 183, af Lutber (3 råder) med 30, af Melancehton med 30, af Rubens med 96 rår rgs o. 8. V.