Aftonbladet – 5 april 1855, sida 2

relsebegäret hade hos honom öfvergått till instinktmässig passion, vida öfvervägande alla andra intryck. Således kunde man med skäl frukta att han ämnade utföra dessa förfärliga hotelser, och abbån för sin del trodde blindt på dem ehuru han med vanligt lättsinne svarade: I sanning, min bäste vän, har ni icke uppfunnit ett alldeles nytt sätt att förskaffa er rendez-vous! Men det är nog,, tillade han allvarligare af fruktan att han gått för långt i sitt skämt, jag lofvar heligt uppbjuda hela min förmåga för att uppfylla er kommission. ,Svär,, sade Mådard med misstroende. nJag svär. Detta löfte syntes lugna Medards sjuka sinne, hans ansigte lifvades och ban drog en djup guck af tillfredsställelse. Efter en kort paus uppmanade han Chavigny med en åtbörd, att taga den i hvalfvet upphängda lampan; sedan gick han till brunnen, hoppade upp på brunnskaret, och derifrån hasade han sig nu på händer och fötter uppför röret, i hvilket han snart försvann; efter några minuters förlopp uppmanade en viss grymtning uppifrån den lilla abben, att följa detta halsbrytande exempel, men den stackars gossen lyckades ej häruti. Han hade visst i sin ordning också uppstigit på brunskaret, men under sig såg han det djupa och klara vattnet i brunnen, och öfver hans hufvud sträckte det cylindriska röret sig i lodrät linie på hvilket några knappt skönjbara upphöjningar skulle tjena till fotfäste; vid denna åsyn vågade abbån ej vidare fortsätta den vådliga färden. Vägvisaren syntes förstå Chavignys tvekan; han kom ånyo ned, tog lampan och satte den på en framskjutande sten. Sedan fattade han. abbåns ena hand, lyfte upp honom som ett barn, och sedan han på detta vis dragit honom med sig till en höjd af sju