ughneten 1 det nuvarande Kriget.n högtidsdag. (Forts. fr. mändagsbladet). Hr Edlund afgaf redogörelse för fysikens framsteg. . Regnault har anställt noggranna undersökningar öfver värmekapaciteten och elasticiteten vid olika temperatur hos de ängor, hvilka företrädesvis kunna komma i fråga att användas för frambringandet af mekanisk kraft, och funnit att flera af dessa vätskor undergå en oväntad förändring i afseende på sin ängbildande förmåga, om de en längre tid bringas till kokning under starkt tryck. Denna föränderlighet torde möjligen komma att försvåra deras användning för frambringandet af mekanisk kraft. I sammanhang härmed har Regnault behandlat en annan för teorien om gasformiga kroppar vigtig fråga, nemligen huruvida elasticiteten hos ängor, som äro blandade med permanenta gaser, är lika stor, som då samma ängor bildas uti tomrum. Hans undersökningar häröfver ådagalägga, att elasticiteten i förra fallet är betydligt mindre än i det sednare, men bevisa tillika att detta härrör af den kondensation, som förorsakas af de fasta kroppar, med hvilka ångån är i beröring. Dei är tydligt att denna koadensation äfven visar sig verksam, då ångan uppstiger i tomrummet; men ångbildningen är i detta fall så hastig, att kondensationen icke utöfvar något märkbart inflytande på ängans täthet. Brewster och John Herschel hafva för flera är tillbaka observerat några enskilda fall af ett märkvärdigt ljusfenomen, hvilket på de tre sista åren blifvit fallständigare studeradt af Stokes. Brewster fann först, att när en stark sträle af ofärgadt solljus geoomgick en alkoholslösning af det gröna färgämnet hos blad, så syntes strålens väg genom vätskan betecknad af en rödfärgad strimma, som tydligt skiljde sig från lösningens gröna färg. Den röda färgen i vätskan uppträdde oväntadt, om man tager i betraktande att den infallande strålen var hvit och att lösningen hade en grön färg. Herschel gjorde nägra år sednare en dylik iakttagelse med en svag lösning af svafvelsyradt chinin. Denna vätska synes vara fårglös och genomskinlig som vatten; emellertid observerar man en blåaktig färg inom sjelfva vätskan, om denna belyses af dagsljus. Denna färgnyance visar sig dock endast nära intill den yta, genom hvilken ljuset inträder i vätskan. Det ljus, som genomgått ena sådan lösning af svafvelsyradt chinin, har förlorat förmågan att vid en ny genomgäng af en dylik lösning ästadkomma någon blå färg. Genom en häröfver anställd omfattande undersökning har Stokes funnit att dessa fenomener gruuda sig derpä, att ljuset vid genomgången af vissa lösningar får förmågan att uppkalla ljusstrålar af mindre brytbarhet. Dessa lösningar kunna således, under den infallande strälens verkan, betraktas säsom ljuskällor, från hvilka vibrationer utgå, som i den infallande strälen icke förefnnas. Detta fenomen visar sig äfven vid ljusets refiexion på ytan af vissa kroppar. Det är bekant att utanför den violetta färgen i solspekurum förefinnas strälar, hvilka aro omärkliga för ögat, men som icke destomindre gifva sin närvaro tillkänna genom den starka kemiska verkan de basitta. Dessa så kallade kemiska strålar eller strälar af osynligt ljus ega äfven förmågan att framkalla ljussorter af mindre brytbarhet, då de genomgå någon af de nämda lösningarne, och blifva derigenom lysande och således märkbara för ögat. I en lösning af svafvelsyradt chinin är det hufvudsakligen dessa strålar som förorsaka den observerade blå färgen. Nytt bevis för de kemiska strälarnes verksamhet i detta hänseende lemnar ett af Becquerel under sistlidet år anstäldt försök. Om man på en hvit skärm skrifver några karakterer med en lösning af svafvelsyradt chinin, sä blifva dessa synliga med en svag blå färg, om skårmen upplyses med lågan ifrån brinnande svafrel;-deremot äro de fullkomligt omärkliga i vanligt dagsljus eller vid belysning med solsirålar. Detta förhållande förklaras deraf, att ljuset från brinnande svafvel innehäller en stor mängd kemiska strålar, hvilka vid sin reflexion på den nämda lösningen framkalla strälar af mindre brytbarhet, som för ögat äro synliga. Faraday hsr undersökt några märkvärdiga elektri:ka företeelser, hvilka visa sig, då galvaniska strömmar genomgå långa metallträdar, som äro beklädda med något isolerande öfverdrag och nedlagda i vaten elier under jordytan. Försöken anställdes med sn med guttapercha öfverklädd kopparträd af 100 engelska mils längd och med en stapel af 360 elemener. Den med guttapercha bekladda koppariråden aedsänktes helt och hållet i vatten med undantag af dess bäda ändar, af hvilka den ena förbands med en aänslig galvanometer och den andra lemnades fri och isolerad. Om nu stapelns ena pol sattes i beröring med jorden, och den andra förenades med galvasometern, så tillkännagaf denna satt elektricitet in. strömmade från stapeln i den långa koppartråden, naktadt denna blott med sin ena ända stod i ledande förbindelse med stapelns poler. Om man straxt derpå borttog stapela och i stället satte galvanometern i omedelbar förening med jordledningen, så varseblefs en galvanisk ström, som gick ur tråden i jorden. essa försök varierades på flera olika sätt och gäfvo alltid sawmma resultat, så snart ledningstråden var sedsänkt i vatten ; hvaremot inga af de beskrifna fesomenerna visade sig, om tråden var upphängd i taften. Sina öfriga försök anställde Faraday med de un derjordiska telegraftrådar som förbinda ILondor med Manchester. Dessa ledningstrådar äro flera till analet och utgöra en sammanräknad längd af 1500 enselska mil. Den första af dessa ledningsträdar förbands i Manchester med den andra träden; denna sednare förenades i Lonion med den tredje; denna ster i Manchester med den fjerde, 0. 8. v., så att om den första tråden i London sattes i förbindelse aed den ena polen på en stapel, under det att stapelns andra pol äfvensom den sista från Manchester sokommande tråden hvar för sig förenades med jorden, så mäste den elektriska strömmen successift geaomgå alla telegraftrådarne efter hvarandra. Om man nu insatte en galvanometer emellan stapelns po! och första träden, en annanemellan den andra och tredje tråden, en tredje galvanometer emellan der fjerde och femte, 0.:s. v., sä varseblef man, då sta peln sattes i verksamhet, atv den första galvanome: ern gaf ett utslag i samma ögonblick som strömmen började, men ati deremot de följande i samma mår sednare afficierades, som de voro längre aflägsnade frän stapelns: pol. Tidsskilnaden emellan den förstes och tredjes utslag uppgick till ungefär två sekunder. Om stapeln blott et; ögonblick var i verksamhet, så hade den . första galisanometernålen redan återvändi till hvila, då den snåra började röra sig. Dessa fö reteelser kunde icke förmärkas.då försöken anställ