Aftonbladet – 3 april 1855, sida 1

låter gjorde procentaren sin fru oupphörliga tecken att draga sig tillbaka, men Chavigny märkte det och fattade Roseites hand, för att leda henhe till den stol hon vanligtvis! innehade. Huru ! tropåde .han med galanteri, ämnar ni beröfva mig den gudomlighets närvaro som ensam upplyser denna boning?... Anfäkta! det tillåter jag icke... ni är eh svartsjuk fuling, pappa Bonnard; då man har en vacker hustru får inan icke låsa in henne i ett skåp !... hvad skulle ni sjelf säga om en menniska hvilken för sig alleha sökte behålla solens strålar? .. det vore ju en dåre?... Ehuru Rosette ej. förtjenade dessa öfverdrifna loford, var hon likväl en ganska täck brunett, med pikänta drag och svarta ögon. Hon hade ej, som Chsvigny med skäl anmärkte, dansösen Sylvias mjuka och koketta rörelser, hennes höghalsade klädning och litet Kälkborgerliga manår kontrasterade betydligt mot Terpsichores prestinnas, klädsel och retande sätt, men hehbnös lika allvarsamma min; gaf henne ett visst egendomligt behag för de unga vildbjernor hvilka besökte herr ;Bonnards byrå, och kanhända hade procentaren glugt beräknat det inflytande håns hustrus lågånde blickar kunde ha på de söner af familj hvilka han hjelpte ruinera sig. Men detta oaktadt ansågs Bonnard ingalun2a för en obeskedlig äkta månn; Chavignys friheter satte följaktligen hans galla i jäsning; krampaktigt fattade han fåtöljens armar och utropade med illa återhållen vrede: Jag visste icke min herre att vi voro intima vänner; och jag hoppades till och med att för alltid vara befriad från edra visiter. Ah jdg! förstår,, återtog Chavigny vårdslöst, ni säger det der i anseendectill de små verserna som jag för någontid-sedan egnade fru Bonnard; hvad vill ni, bäste vän, jag är