Aftonbladet – 2 april 1855, sida 3

fattaren, som7till stöd derför bland annat åberopade samme kejsares manifest i Juni 1808 samt fredsslutet i Fredrikshamn. I sjelfva verket funnos skäl för båda påståendena, ehuru sinsemellan oförenliga dessa än tycktes vara. ena sidan är det onekligt, att kejsar Alexander genom det manifest, som han utfärdade genast vid sin ankomst till. den i Borgå sammankallade landtdagen, gafen slags bekräftelse på Finlands från det öfriga ryska riket särskilta statsförfattning. Då detta manifest är helt kort, vilja vi här upptaga dess bokstafliga innehåll. Det var af följande lydelse: Vi Alexander I med Guds Nåde o. s. v. Göre veterligt: att sedan Vi, efter Försynens skickelse, tagit storfurstendömet Finland i besittning, hafva Vi härmedelst velat dekräfta och stadfästa landets religion och grundlagar samt de privilegier och rättigheter kvart och ett stånd inom berörde storfurstendöme i synnerhet och alla dess inbyggare i gemen, så högre som lägre, hittills, enligt konstitution, åtnjutit: Lof vandes att bibehålla alla dessa förmåner och förs fattningar fasta och oförryckte i sin fulla kraft. Till yttermera visso hafve Vi tecknat denna före säkringsakt med Vår egenhändiga underskrifte Gifvet i Borgå, den 154, Marti 1809. fr Men å andra sidan är det lika obestridligt, att samme kejsare redan; förut i Mej 1808 hade låtit anbefalla finnarne att svärja sig oinskränkt trooch huldhetsed, med undantag endast för dem, som af en eller anvan orsak ej önskade sig beskydd till lif eller egendomp (!), .och det utan något slags försäkran om upprätthållande af deras författning och lagar; att han. vidare den 5 Juni samma år hade utfärdat ett manifest angående Finlands. förening ; med ryska riket, hvarigenom han uttryckligen förklarade sig nu hafva för alltid med ryska riket förenat provinsen Finlands, äfvensom slutligen att konungen af Sverge genom den nesliga freden i Fredriksbaran året derpå icke allenast afträdde Finland för att framdeles med full eganderätt och öfverherrskap tillhöra kejsaredömet Ryssland och förblifva dermed införlifvadt,, utan äfven under förlitande på den rättivisa och mildhet,, hvarpå kejsaren ansågs redan hafva gifvit. ett så lygande bevis genom det ofvannämda Borgåmanifestet, formligen afsade sig att ens behöfva göra några förbehåll till sina :fordna undersåtareg förmån om trygghet för utöfningen af deras religion eller för deras öfriga friheter. Huru förlika dessa sins emellan -så olika uppfattningar af Finlands tillvaro efter 1809? Man kan söka en sådan förlikning deruti, att eburu Finland till en början med vapnens rätt blef förklaradt för en rysk provins, så återfick det likväl sedermera, såsom en gåfva af eröfraren, sin fria författning; och att om Finland icke desto mindre ännu derefter genom sjelfva fredsslutet å nyo förklarades för en rysk provins (genom de nyss anförda uttrycken), så skedde detta endast med afseende på dess förhållande till Sverge, som härigenom skulle betagas hvarje förevändning eller anspråk att i framtiden kunna blanda sig uti Finlands inre angelägenheter, utan att likväl det redan förut :genom Alexanders manifest skedda erkännandet af Finlands särskilta författning m. m. härigenom led någon inskränkning. Finland vore, med andra ord, endast ur folkrättens synpunkt, att betrakta såsom en rysk provins, men borde deremot ur staterättens synpunkt anses såsom en stat för sig, visserligen för alltid förenad med Ryssland, men dock i afseende på sin lagstiftning sjelfständig och med en egen representativ författning. Emot denna uppfattning af förhållandet torde i teoretiskt hänseende och på grund af de ifrågavarande akternas innehåll icke mycket vara att invända. En annan fråga är, huruvida teorien äfven vunnit bekräftelse af praktiken, eller om påståendet angående den der staten för sig med repre entativ författning, hvarom hr Bvasser talade så mycket, i detta bänseende, d. v. s, i sjelfva verkligheten, tilläfventyrs — såsom Pekka Kuoharinen påstod — endast visat sig såsom en politiek paradox,, och tron derpå såsom ett skorthuso, som längesedan kullblåst och ramlat, ; Vi påminna oss härvid, buru Geijer i afseende på denna fråga erinrade, att det äfven finnes oskenbara. verkligheters, och att en lifiigare politisk inbillningskraft phvad denna stst för sig angår, synes hafva, såsom man säger, tagit molnet för Juno.v När vi erinra om dettz yttrande af den store forskaren i Sverges häfder, hvilket han just fällde i anledning af hr Hvassers ofvannämda skrift, så vilja vi äfven anföra, hvad han i sammanhang dermed tillade. Emellertid, sade han, ;kan ej nekas, att molnet också är ett slags verklighet, med slla anspråk derpå, som ett 2noln kan hysa, — ända till egenskapen att sonas vara något mer, och antaga gyilene firger. Vi känna ock, att detta moln långt förut hade stått öfver horisonten och insngit strålar af den sol i öster, som kanske slutligen är ämnad att förtära detv (). Med det sistanförda yttrandet synes Geijer bafva hänsyftat på de lockande förespeglingar om frihet och. oberoende och egen författning, hvarmed Ryssland redan långt förut och vid mer än ett tillfälle hade försökt tubba Sonarne till affall från Sverge, mån utan att lyckas i afseende på nationen, om också en och annan. enski t låtit dåra sig af degyllene löftena, Bland ditbörande handlingar må det vara nog att med. Geijer erinra om det manifest till Finlandg invånare, som redan kejsarinnan Elisabeth utfärdade från Moskwa (i Ma 5. 1742), och hvari det bland annat hette: