tan, men äfven deras blickar utvisade en smärtsam ångest. Min fröken, sade den kalla, egoistiska abbedissan, jag skulle gerna vilja fråga er om . . .) Philip kunde ej längre äterbålla sin harm. För Guds skuli, min fru, haf då medlidande med det arma barnet! Ser ni ej att hon i detta ögonblick är oförmögen både att höra oth förstä er? Det är sannt! utropade fru de Villeneuve; det är grymt att på sädant vis plåga henne med frågor innan hön ännu hunnit sansa sig. . . Kom, min älskade dotter, jag skall leda dig i ditt rum, så att du får hvila och lugna dig, Arma barn, hvad du måste hafva lidit! Hädanefter skall. jag uppfylla. alla dina önskningar, Gud vet huru bittert jag ångrat mina orättvisor mot dig... Låtom oss glömma det förflutna, nu måste du blifva lycklig. Lycklig ! upprepade Therese. Ja, lycklig .. och se här,, tillade fru de Villeneuve pekande p Philip, i din förvirring har du ej bemärkt en gammal vän, hvilken redan gifvitdig-så talrika bevis på sin varma tillgifvenbet. .. Är ej hans närvaro här efter allt som tilldragit sig öss emellan betydelsefull? Denna gång betraktade Theråse Philip med ett uttryck af förstånd: Ett leende lekte ett ögonblick kring hennes läppar som en lätt vind på en lugn sjö. Philip skyndade fram till-henne, han hoppades att den unga flickan ände skälle skänka honom ett ömt ord, men häftigt stötte hön bort honom, dolde ani i sina händer och utropade med en oförklarlig fasa: Nej, nej, jag bör ej se honom! jag vill ej se -honoml lemna. mig, lemna mig! jag vill ej se honomlx