Aftonbladet – 31 mars 1855, sida 2

blifva rysk kejsare och intill den död, som så plötsligen sade till honom sjelf: Hitintill skall du gå, men icke vidare,. Hvilket omätligt fall uti anseende bland menniskorna! Ordningens klippa förvandlad till verldens fridstörare! Sådan är den jemförelse Alexander är i tillfälle att göra. Den visar, att alla de känslor och afsigter, som aflägsna sig från mensklighetens allmänna synpunkt, för att hålla sig uteslutande till de särskilda nationalitetssynpunkterna, utgöra icke blott faror, utan beklagausvärda villfarelser på en tid då den universeila solidaritet redan är rådande, hvilken framtiden blott skall ännu mer utveckla. Utan ait hoppas mycket af Wienerkonferenserna följa vi dem dock, för så vidt diploÅ matiens täta moln sådant tillåta. Den allmänt rådande öfvertygelsen är, att det system, som följes, går ut på att redan vid konferensernas början noga bestämma de garantier som fordras af Ryssland. Jag har tillförene yttrat, att Preussen föreburit det obestämda uti de föreslagaa vilkoren såsom ett svepskäl, för att draga ut på tiden med fattandet af ett afgörande beslut. Jag är af den åsigt, attförhållandet skall blifva enahanda då fordringarva blifvit närmare bestämda. Om Ryss1 förkastar dem, skall Preussen då besluta sig att inträda i förbundet? Då man ser huru Preussen handlat, och huru det ännu handlar, måste man ovilkorligen afstå från hvarje försök att säga huru denna makt kommer att handla. Kejsarens afresa till Krim är ännu uppskjuten. De politiska bekymren verka på intet sätt hämmande på de allmänna arbetena. Industripalatset skall snart börja mottaga de märkvärdigheter som det har att vänta; det förhåller sig icke aldeles på samma sätt med tillbyggnaderna. De personer, som ha iuppdrag att utföra detta vidsträckta system af byggnader, hvila hvarken dag eller natt, och de stå häpna öfver den ofantliga mängd artiklar som sammanströmma och skola sammanströmma till expositionen. Man talar om en tysk målare, som ensam skickar 2 å 300 taflor. Exponerade man äfven Memoirer, skulle utrymmet helt visst finnas otillräckligt, ty, såsom jag i mitt sista bref nämnde, en hvar nedskrifver för närvarande sina memoirer. Jag har nyss läst femte volymen af Vårons Måemoires dun Bourgeois de Paris. Den har ganska mycket intresserat mig, emedan der talas om Julimonarkien, om händelser som jag upplefvat, om personer som jag känt och med hvilka jag umgåtts. D:r Våron känner i allmänhet ganska väl sitt folk. Den parallel han uppdrager mellan Guizot och Thiers, ehuru kanske något för sträng mot den sednare, är dock af en slående sanning. Jen kan resumeras sålunda: Guizot var sannt beral; Thiers var blott revolutionär (väl till förståendes uti den första revolutionens syn-ankt). Då man påminner sig de meningar oc9 varit rådande beträffande dessa begge n, kan ett sådant yttrande anses som en sadox, men emellertid är det sannt. Jag r aldrig känt någon person som satt ett f. : v3 förtroende till de liberala grundsatser .. och som mer tåligt fördragit de f de ce imänna friheterna oskiljaktiga olägenheterna, än hr Gnizot. Hr Thiers var långt ifrån att ådagalägga en sådan karakter; äfven han älskade utan tvifvel de liberala grundsatserna, de allmänna friheterna, men med vilkor ati de tjenade hans egna afsigter och icke l.de sig hinderliga i hans väg. I öfrigt förstillde sig icke hr Thiers, och hvad d:r Veron yttrar om honom, det har han sjelf tillförene yttrat. Dessa memoirer hafva i mitt minne återfört en annan man, som äfven varit ytterst skeft bedömd af opinionen, ehuru den slutligen gjort honom full rättvisa. Jag menar marskalk Bugeaud. Han egde en fars hjerta för folket, men händelserna hade så fogat, att han i dess ögon kom att gälla för en elak, till och med grym man. En annan egenet med honom var, att man ganska allmänt ansåg honom för en okunnig och löjlig tölp. Derigenom ait han ständigt hörde detta upprepas, hade det gätt så långt, att han slutligen sjelf trodde att så var förhållandet. Jag skall ständigt ihågkomma den förvåning jag erfor då ätekilliga förhållanden bragt mig på förtrolig fot med marskalken och jag fann huru i sjelfva verket denna känslolösa själ var blott hängivenhet, ömhet, tjenstvillighet. Hatet var nonom lika främmande gom fruktan. Denne okunnige tölp talade i nästan alla ämnen med ett beundransvärdt praktiskt förstånd. Man kan svårligen föreställa sig mer naivitet, klokhet och loyalitet, i föreniog med mer öppenhet och själsstorhet. Omständigheterna tilläto mig göra dess: iakttagelser långt innan allmänheten hade gjort honom : rättvisa, och jag fann att det b!ott saknades honom tillfällen för att verlden, liksom jag, skulle erkänna att denne man, hvilken betraktades såsom en dummerjöns, förtjenade en plats i aka jemien, att denne man,som ansågs för en rå soldat, var en af Plutarchs hjeltar, var en stor härförare. 4. H. — Posttidningen bekräftar att Kongl. M:t, ander den 23 innevarande månad, till kammarråd i zammarkollegium utnämnt och förordaat kammarförvandten, landskamreraren J. M. Bonnedal. Uader samma dag har K. M:t till postmästare i Avesta utnämnt och förordnat kaptenen vid Westgöta egemente, ridd. af K. M:ts Svärdsorden C. G. de srese, samt till postmästare i Gisslaved e. o. kontors-. krifvaren vid postverket J. Borg.