Aftonbladet – 29 mars 1855, sida 2

gör er ej till, skenheliga Marguerite ; dessa osanningar hafva .ett godt syfte, och edra vänner jesuiterna påstå ju att ändamålet helgar medlen,. Det stackars barnet känner hvarken mitt namn eller någonting som rör mig;-jag räknar på er tystlåtenhet. Så snart hon önskar blifva förd hem till sig, tager ni en hyrvagn och följer henne; men gif framför allt noga akt på, då ni far er väg, att hon ej får läsa. gatans namn eller nummern på huset... Förstår ni? Fullkoraligt, mamsell. Men, mina Gud! hvem är då den der lilla . . . Tyst! Skynda er nu att packa in detjag kan behöfva med mig på resan och lägg ned det uti vagnen., Straxt, mamsell; men låt mig först få fråga 6 D Jag reser om fem minuter, och om ni ej skyndar er, min goda Marquerite, så riskerar jag att resa utan något att byta om med., Hon afskedade den gamla kammarjungfrun med en vänlig åtbörd. Några minuter sednare anmälte betjenten att vagnen väntade. Sylvia steg upp med låtsad munterhet. Då hon fattade Chavignys arm, syntes den stackars aboen med möda kunna återhålla sina tårar. Selvien gick sist, förmodligen för att ej släppa sin fånge uf ögonsigte. När de nedstego för den breda trappan hviskade Sylvia åt Chavigny med en blandning af öfvertygelse och sorg: Ni är flyktig, Chavigny; om min fångenskap förlängs, är jag öfvertygad att ni alldeles glömmer mig ! Huru kan ni tro det, Sylvia? utropade abbån varmt, ni, den skönaste, den mest dyrkansvärda af alla gudomligheter! Jag skall endast tänka på er! Er bild är inristad i mitt hjerta I Jag svär. .p Svär ej, Uhavigny, jag känner er: kanske att ni redaa inom fem minuter gkall ångra er ed !n Sylvia, jag bestrider. .-.