Aftonbladet – 29 mars 1855, sida 1

vackra unga qvinnan, hade redan glömt den okände. j Ack, förtjuserska!, återtog han, beklaga mig. Under dessa fjorton långa dagar har jag ej blott varit beröfvad er närvaro, lika nödvändig för mitt lif som daggen för blommorna, utan jag har äfven varit ett offer för Hippocrates och guden... Vill det der med andra ord säga att ni varit sjuk ? Ja sjuk, både för min och en kär väns räkning ... Vilddjur! kanske en qvinnal Hvilken tanke! det finns för mig endast en qvinna och hon är här... Vännen jag talar om är Philip de Lussan, som nyss undgått en stor fara. Har han verkligen undgått den? Nå, Gud ske lof för det!... Det fägnar mig riktigt, för deras skull som intressera sig för den unge mannen... Men det der är icke nog, vildhjerna! jag önskar en utförligare beskrifning. Hvar har ni varit? Barmhertighet! sköna Sylvia, barmhertighet! tvinga mig ej ånyo upprepa dessa sorgliga minnen! bad Chavigny darrande. Jag har upplefvat äfventyr som kunna komma håret att resa sig på hufvudet... Tänk er först en helvetesfärd, sedan en elegi hos en prest... Det hela luktar svafvel och bibel... ha! hu! I fjorton dagar har jag ej haft en enda glad tanke, omkring mig såg jag ej annat än dystra månskensfysionomier, och lefvat har jag gjort af bara flädertå; min enda sysselsättning var suckar och svordomar. . I afton hafva Lussan och jag ändtligen arvländt till Paris; jag hoppades väl att glädjen skulle återvända så snart vi kommit inom tullarne, men den der förbannade Philip. var vid så dåligt lynne att min förhoppning slog fel, han hade så när slagit mig bara derför att jag vågade litet envist fråga efter orsaken till vissa hemliga konferenser mellan honom och en gammal abbåe hvilken tjenat oss till mentor. Sedan jag lyckligt och väl fört min vän hem till sig, ilade jag hit till er, ni skämtets