Aftonbladet – 28 mars 1855, sida 2

nej, nej, låt bli, det dröjer för länge! jag kläder mig. heldre sjelf.n Och med dessa ord försvann hon inom en sidodörr. Medan Sylvia är sysselsatt att byta om drägt, taga vi oss friheten göra ett besök i salongen hvarest Chavigny i sällskap med den svartklädde mannen, hvilken af betjenterna betecknats som författare, i all maklighet afvaktade hennes ankomst. Dansösens salong, ett litet lågt rum med tjocka mattor, mjuka möbler och tredubbla gardiner för att hindra alla nyfikna blickar intränga, liknade i alla hänseenden en modern kurtisans boudoir. Tusen artistiska bagateller, kinesiska figurer, marmorstatyer och saxiska porslinsvaser uppfyllde etagererna; i hvarje hörn glänste vid vaxljusens bländande sken någonting sällsynt och dyrbart. Det hela hade denna prålande, lättsinniga lyx som jagar bort allt allvar och stränghet och endast tycks uppmuntra till kärlek och kyssar. Hvarje föremål påminde om dess förtjusande egarinna. Det är här vi återfinna Philip de Lussans vän. Abbe de Chavigny omsorgsfullt friserad, med spetskrås, manschetter och väl tillsittande silkesstrumpor som tydligt aftecknade den vackra formen af hans fina ben, hade tagit plats framför en gueridon. Då och då skref an några ord på ett parfymeradt silkespapper med ett ritstift af guld. Ibland steg han upp och promenerade med långsamma steg af och an i rummet liksom för att hjelpa tankarne i deras arbete. Hans ogenerade sätt och lediga hållning utvisade den vid lyx och rikedom vane mannen och afbröt skarpt emot den förlägenhet, förvirring och märkbara beundran hans kåmrat, främmande för all denna prakt, ådagalade. Helt ovan att befinna sig i tt ram belagdt med mjuka, dyrbara mattor, sökte denne gömma sina grofva, smutsiga skor under länstolen hvari han satt och gned sin breda rygg mot sammetsryggstödet, liksom om han ville begagna tillfället för att borsta sin dammiga rock. Med småaktig noggrann