Aftonbladet – 27 mars 1855, sida 1

PARIS KATAKOMBER ). Af ELIE BERTHET. Vi hafva ingen tid att förlora,, afbröt Sy)via; om denna qvinnas son hinner komma upp, skola mina försök stranda. Jag har lofvat återföra er till edra föräldrar, men innan vi lemna detta hus måste jag säga hvilket vilkor jag fäster vid er räddning. O, tala, tala! Dessa vilkor må vara hvilka som helst, jag antager dem på förhand. Det är endast ett enda: lofva att aldrig anklaga dessa menniskor som hållit er fången. Så afskyvärdt deras uppförande mot er än varit, skulle jag ej kunna uthärda den tanken att de genom mig öfverlemnats i rättvisans händer; lofva att ej förorsaka dem något ondt. Jag har aldrig tänkt på hämd, det är såJedes ingen förtjenst af mig att gifva detta löfte.n Jag väntade detta ädelmod, och nu, min fröken, tag fort hvad som tillhör er och låtom oss skynda härifrån. Theråses tillredelser Vöro ej långa; hon hopsamlade de kringspridda bladen af sin dagbok, gömde dem i sin barm och underrättade Sylvia derefter att hon var färdig att följa henne. Emellertid hade Martha, som ej längre kunde stå på sina ben, nedfallit på en stöl och fånigt lyssnat till de begge unga flickornas samtal. pHvad fan säger du, Jeanneton? stammade hon. Hvad är det för en visa du sjunger . . för min sons goda vän? ... Jag har välbhört orätt kan jag tro. ... Den der melodien duee A. B. n:o 30-—41; 43, 44, 48, 47, 49—59, 62—66, 68 och 71.