Aftonbladet – 27 mars 1855, sida 1

bakom sig, varseblef Sylvia tvenne stora ögon, som i mörkret gnistrade mot henne. Det var Mådard. Sylvia trodde sig förlorad; säkert skulle både hon och hennes kamrat duka under för den förfärlige mannens bämd. Lyckligtvis öfvergafs Hon ej af sin själsnärvaro; just som Mådard störtade fram slog hon med foten häftigt igen den tunga ekdörren och med blixtens hastighet vred hon nyckeln om i låset. Öfvertygad att de ej längre sväfvade i någon öfverhängande fara, hejdade hon sig några minuter för att andas. I det inre rummet hördes vilda rop och svordomar samt ett omenskligt rytande. Hårda slag med beundransvärd styrka riktades mot dörren, hotande att slå in den. Det förförliga bullret uppväckte den afsvimmade Thråse, Låtom oss fly! utropade hon; af nåd! släpp ner mig... jag kan nu gå... för himlens skull låt mig icke efvande falla i detta vilddjurs makt! Vi äro räddade ? afbröt Sylvia. Skyndsamt ilade de utför trapporna och öfver gården; dansösen öppnade yttre porten med en nyckel som satt på knippan, och ändtligen stodo de på den allmänna landsvägen. Det var midt i natten, det illa beryktade varteret var fullkomligt öde ; men de unga flickorna, begge så unga och svaga, erforo ingen fruktan. Hvilken fara kunde väl jemföras med den som nyss sväfvat öfver deras hufvuden? Efter en kort tystnad fattade Sylvia sin kamrats arm och på detta vis sprungo de till andra ändan af förstaden. Theråese följde henne blindt, utan att veta hvarken var hon var eller hvarthän hon gick. Husen blefvo tätare, reverberlyktorna började lysa, och obestämda buller hördes i olika riktningar;