Aftonbladet – 27 mars 1855, sida 1

Ack! jag viste det! utropade Sylvia. Hör på den goda själena :åter:og gumman med ett infernaliskt leende. Till och med jag skulle kunna låta bedräga mig af hennes oskyldiga utseenåe, om jag icke vore säker på att hon är min gons hustru sedan den dagen han bar hit henne afdånad genom alla gångarne., Det olyckliga barnet föll sanslös till golfvet. Sylvia skyndade att hjölpa henne; Martha mntropade triumferande: Se så, bär bort henne nul Tack vare dansösens outtröttliga omsorger, lyckades hon återkalla Theröse till lifvet. Tro ej denna nedriga qvinnas afskyvärda ord, bad Theråse; hon ljuger, jag säger att hon ljuger., Det är rena sanningen, den lefvande Gudens sanning, upprepsde käringen vildt. Tiden flög och Therese var ännu oförmögen att tela eller gå. Hastigt framträngde-ett vildt, ihåligt skrik liksom ur jordens inelfvor. Det är han som ropar mig,, utropade liksveperskan och klappade händerna af glädje; yhan kommer, han kommer, Gudskelof; han skall tog tukta er, det lofvar jagl Hon svarade med ett lika rop; detvar utan tvifvel en signal mellan mor och son för att tillkännsgifva om någon fara hotade Medard. Dansösens belägenhet var förfärlig; hålornas sons hemska närvaro hotade satt krossa alla hennes planer. Men den modiga flickan tvekade ej. Djerft fattade hon Therese i sina armar, log ljuset i ena handen och skyndade till den balföppna dörren. Utom sig af raseri släpade sig Martha efter dem, för att-söka hugga tag i Sylvias klädring; men osktadt sin tunga börda lyckades dansösen tWndvika deh nedriga Käringen, I det ögonblick hon gick ut hördes ett häftigt tjut i rummet bredvid, och kastande en blick