Aftonbladet – 27 mars 1855, sida 1

ger icke... fågeln stannar i sin bur. . . . Ha, ha, ha: det är så löjligt att jag riktigt mäste skratta. Sylvia sökte ej längre dölja sin afsky. Martha,, sade hon befallande, ni skall genast öppna för oss begge två, och jag hoppas ni ej så snart skall hafva nöjet återse oss. Kors då, hvad antager du der för en ton, Jeanneton, min dufva? återtog gumman, som af räddsla att förlora sitt rof började blifva nykter. Du kan gå din väg när du vill och låta bli att komma igen också, men hvad den här damen beträffar, så är det en helt annan sak.n Tig, Martha! Fröken de Villeneuve skall följa mig härifrån, jag har beslutit det... det måste ske. Fort öppna, eller gif hitnycklarne.. . fröken Theråse bör ej stanna här ett ögonblick längre. Hvad ... hvad ... hvad vill det säga? utropade käringen och försökte resa sig upp. Det var förgäfves, hon tumlade åter omkull på golfvet. Sylvia log föraktligt. Ni behöfver hvila, Martha; gå och lägger, stackars gumma, och gif mig nycklarne., Dem ger jag dig aldrig, afskyvärda stycke!, röt käringen vildt. Då tager jag dem. Och med detsamma störtäde den unga flickan öfver Martha; denna ville brottas men snafvade och föll för andra gången, skärande tänderna af raseri; ruset hade förlamat hennes krafter. Efter en kort strid hade Sylvia lyckats Ttillegna sig den dyrbara nyckelknipa hvilken skulle försäkra Therese om frieten. Då Martha såg sig besegrad uppgaf hon ett förfärligt tjut. Dansösen gaf ej akt derpå utan fattade den darrande Thereses hand. Kom min fröken, mod, frukta ej. I det ögonblick de skulle lemna rummet