Aftonbladet – 26 mars 1855, sida 1

w sorngrens via Kungsbacken; 1 WW. 4. Lindströms, atan; i H. Kroks, N:o 21 Storgatan; i P. M. Hööks införes ingen annons ceh för större stilar beräknas STOCKHOLM, den 26 Mars. Den sväfvande politiska ställningen synes Tändtligen vilja bestämma sig, och om ej alla tecken bedraga, har den redan bestä;t sig — för kriget. Utan att ännu fullt lita på de rykten som sedan ett par dagar varit i omlopp härstädes, att Wienerkonferenserna blifvit afbrutna och en österrikisk armåkår redan inryckt på ryska området, kunna vi emellertid ej undgå att till båda dessa händelser finna en förelöpare i den underrättelse telegrafen i går medförde till oss, att Wienerkongressen, hvars arbeten fortgått, långsamt och för syns skull, sedan den 15 dennes, löst den vigtigaste punkten, den tredje af de fyra garantierna, angående stäckandet af Rysslands öfvervälde i Svarta hafvet, ungefär på samma sätt som Alexander löste den gordiska knuten. Den korta depeschen underrättar oss nemligen, att det motförslag, som iyska czarens fullmäktige furst Gortschakoff i afseende på de af vestmakternas sändebud gjorde fordringar uppställt, blifvit af dessa sednare enhälligt förklaradt oantagligt. Det är troligt att detta motförslag innehöll höjden af de för Rysslands nya regent såsom möjliga ansedda eftergifter, och att han i detta afseende gått betydligt längre än sin fader; ty ehuru det varit i tidningarne uppgifvet att Alexander — purement et simplement — bekräftat Gortschakoffs fullmatter, är det dock en känd sak att underhandlingarne ej på många dagar sedan samtlige fullmäktiges ankomst till Wien kunde öppnas, emedan furst Gortschakoff ännu väntade på sina nya instruktioner. Med kännedom af stämningen hos vestmakterna är det också alldeles otroligt att de allierade vidare afvakta några propositioner från Rysslands sida. För icke längesedan skref lord J. Russell till Palmerston att han icke såg något skäl att längre dröja i Wien, att han hoppades kunna göra pinan kort och redån före påsk våra tillbaka i London för att intaga sin plats såsom kolonigtminister i-den Palmerstonska ministeren. andra sidan, har Napoleon III allt i ordning för sin Krimresa och synes blott hafva afvaktat underrätte:sen om fredsunderhandlingarnes afslutande, eller rättare sagdt afbrytande, — ty svårligen kan man betrakta deras upptagande å vestmakternas sida såsom annat än en formalitet för att uppfylla alla rimliga anspråk 8 Preussens och möjligen äfven Österrikes sida, — för att anträda den äfventyrliga färden och tända eld på minan som ändtligen skall störta Sebastopol. Allt vidare hopp om en snar fred, eller om krigets inskränskning inom trängre gränser, är således alldeles förbi för dem som hittills hyst det. Vi kunna nu ej längre tvifla att Osterrike rycker i fält och ådagalägger den länge förkunI nade otacksamhetenr mot sina välgörare, hvarmed Schwarzenberg lofvade att det skulle förvåna verlden. rstiden börjar nu tillåta de vestra makterna stt återtaga offensiven både i Svarta hafvet och på Östersjön, under det en imposant fransk armå, med det skickelsedigra namnet den östra, väntar att genom Tyskland rycka in på fieadens flank, och flertalet af staterna bland andra ordningen synas betänka sig på att höja sina vapen mot fredsstöraren, hvilken de fordom tillbedt såsom ordningens skyddsgud: Ett rykte vill veta, säger en telegrafdepsch från Wien till vår officiella tidning, att till och med Spanien och Portugal slutit sig till vestmakternas förbund. Det allmänna europeiska förbundet — le concert europgen — synes vilja bli en sanning. Endast Preussens stämma skriker ännu missljudande mot det allmänna samljudet; så mycket sämre för Preussen! Om således alla tecken synas antyda att kriget-står vid inträdet i ett nytt stadium; der det antager långt vidsträcktare yttre dimensioner än i sin början, så saknas å andra sidan icke antydningar att ändamålet och afsigterra gå vida djupare än hvad som hittills varit officielt erkändt. Den 20 Mars uttalades i engelska parlamen et för första gången på ett officielt sätt nödvändigheten af Polens-återställande. Lord Palmerston sade — vi känna hans ord ännu endast genom ett telegräfmeddelande — att Polens nuvarande belägenhet utgjorde en ständig hotelse mot Tyskland, och att det var Tysklands. sak att fordra en rättelse: detta förhållande. Han -tilladesockså,; att! orm Wienerkonferenserna, såsom han då sannolikt med visshet förutsåg, blefve utan resultat, så hade de allierade makterna ingalunda förpligtat sig att inskränka sina fordringar till de fyra garantierna, utan att de förbehölle sig rättvatt till de förut framställda vilkoren-foga åtskilligå nya. I sammanhang medden öfvanståeride underrättelsen om förkastandet af furst Gortschakoffs kontraproposition få dessa den engelske premierministerns ord-sin stora betydelse. Det har här . och annorstädes. blifvit med bitterhet anmärkt, att engelska och franska regeringarne hittills icke ådagalagt att de hade något rätt allvar med Czarväldets -stäckande, och några ord af sir James. Graham bafva blifvit anförda såsom bevis, hvari han nästan åsom en galenskap förlöjligar tanken på Polens återställande. Att detta icke varit fullt allvarsamt menadt, bjuda oss flera omständigheter att tro; och icke minst den Kärdeles innerliga andel som lord Palmerston sjelf i alla tider tagit i de polska landsflyktingarnes öde, Det är åtminstone säkert att följden af dessa hånfulla uttryck icke varit någon annäft än att ännu ytterligare spörra den allmänna opinionen för-Polens återställande, som i England med ständigt Växande kraft, allvar och enhällighet gifvit sig luft genom aktvingebjudande folkförsamlingar, under det i Frankrike samma öfvertygelse gång efter gång på det mest energiska sätt för AR Pt FÖRE ETT IT CE ET TT INNE tFER Se