Aftonbladet – 24 mars 1855, sida 2

Skrikande sökte jag slita mig lös, men alla mina ansträngningar voro fåfänga mot den jernarm som fasthöll mig. Emellertid syntes mina skrik öfverraska Mådard; han släppte mig häftigt, så att jag nästan störtat baklänges till golfvet. Om ni eger en enda mensklig känsla, utbrast jag bedjande, så förskona mig! Han fortfor att betrakta mig med samma vilda beundran och mumlade: Vacker! skön!... Min Therese... min hustru . . . Therese de Villeneuve. Jag ville ännu en gång göra en kraftansträngning för att beveka detta vidunder. Jag kastade mig för hans fötter. Säg mig, herr Mådard, hvarför förföljer ni mig på detta vis? Hvad har jag gjort er? Om ni, som jag förmodar, har något att hämnas på min far, är det ej nog det ni kullkastat vårt bötel på gatan Saint-Jacques? Hvarför vill ni också hämnas på en svag varelse som jag? Om jag likväl måste bära straffet för en annan så döda mig, men skända mig icke ! Utan att röras af mina ord syntes han dock fästa en viss uppmärksamhet vid dem. Efter några ögonblick svarade han med en viss svårighet, ehuru med kraft: sUslingen Villeneuve . .. Villeneuve dödat min far ... icke hämnats. .. ingenting hämnats I ... Min får dödat er ! utropade jag. N:j, herr Meådard, det är förtal, tro det ej... Min far är den mest fredsälskande, den vänligaste bland menniskor ! Någonting liknande ett småleende sväfvade öfv.r röfvarens bleka läppar, men han svarade ej. Hastigt böjde han sig ånyo ned för att omfatta mig; jag ville fly ochi häftigheten stötte jag pannan mot en utstående möbel. Blodet strömmade. Medan jag döfvad af det hårda sagel släpade mig till en stol, stod han orörlig och betraktade mig. Får gål!l mumlade han; i morgon min husfru . . . i mörgon... i mörgonl... Med dessa ord gick han åter in i sitt rum,