PARIS KATAKOMBER ). Af ELIE BERTHET. Änåtligen skola mina föräldrar erbålla någon underrättelse från mig! Men skola de väl föreställa sig den list min olyckliga belägenhet ingifvit rig? Hemligheten af sympatetiskt bläck är visserligen känd, men tänka de, vid den förvifring och sorg mitt bref måste väcka, fp arinat än hvad de se att läsa? Min Gud! min Gud! beskydda mig! på detta bref hvilar mitt sista hopp! : Medan Martha gått ut för att lägga mitt bref på posten kom den hemske och tystlåtne Medard in i mitt rum. Han har återtagit sin vänliga drägt och går oupphörligt fram och tillbaka mellan huset och gångarne. Som han var bärfötad, hörde jag ej hans steg, utan var just sysselsatt att framför er spegelbit sätta upp mitt hår, då jag hastigt varseblef Marthas sons vederstyggliga sige bredvid mig i spegeln. Utom mig af förskräckelse flydde jag darrande till andra ändan af rummet. Meåedard gaf ej akt på det obehagliga intryck han gjorde. Utan att helsa eller yttra ett ord gick han och satte sig uti ett hörn, med ryggen som vanligt vänd mot dagern, hvilken alltid synes göra Honom ondt i ögo-. nen; derefter började han med sin vanliga halsstarrighet betrakta mig. Jag förundrade mig öfver den ovanliga eld hans blickar denna gång uttryckte, en feberaktig rodnad färgade hans likbleka kinder och en ojemn andedrägt höjde oupphörligt hans bröst... Hvad kunde vara orsaken till denna sinnesskakning? ... Jag förstod det ej, förgäfves hoppades jag att han skulle vända sina ögon ifrån mig. ... Jag ville tagå min hermelinskappa som låg på en stol för att kasta öfver mina blottade axlar, men jag hann ej: Med ett Hopp störtade vilddjuret upp från sin plats, fattade mig i sina armar och tryckte mig med vansinnig hänförelse till sitt bröst. ) Sö ÅA. B. h:o 80—41, 43, 44, 46, 47, 49—59, 62—66, 68 och 69.