Aftonbladet – 24 mars 1855, sida 1

STOCKHOLM, den 24 Mars, Omdömen om kejsar Nikolaus och , om hans dödssätt. Man läser i gårdagens h:r af Svenska Tidningen. en med signaturen Philip:-Walther undertecknad panegyrik öfver. kejsar Nikolaus, Författaren, menar satt ide fel .mani kan klandra hos. kejsar Nikolaus berodde af omständigheterna, voro en följd deraf att han varenryes som regerade öfver ryssar samt att han med. rätta kunde kallas en-af de ädlaste mön ii sitt land, och författaren klagar att det nu ouppstått en stor tomliet inom politikens verid,, emedan det är någonting stort, som icke mera finnes,, j Denna . artikel, som har följande ståtliga motto: I Ser du kring den starke anden Växa alltid starka vingar, Hvad rär örnen väl derför ?, och som slutar med en saknadens suck, egnad åt den härliga majestätiska hjeltegestalten med den stolta, lydnad bjudande herrskareblicken och den väldiga stämmanp, erbåller en ganska passande belysning genom följande bref från Berlin i danska tidningen Fadrelandet,: Innan jag talar om de nya politiska kombinationerna, som blifvit en följd af kejsar Nikolai död, må det tillåtas rig att yttra några ord om denne mans person och system, hvilken jag många gånger sett och öfver hvilken jag tänkt mycket. Det finnes grafvar som man icke kan gå förbi utan att ett ögonblick dröja vid dem, Det saknas i vår tid icke personer som på fullt allvar anse kejsar Nikolaus för en stor man; — han var endast en imponerande personlighet. I hanå väsende låg ingenting sannt heroiskt, dertill var det för mycken konst, för mycket affekteradt (Gemachtes,) hos honom. Han bar så att säga värdigheten på exposition; när han uppträdde. offentligt var hans gång ständigt såzom på koturnen; hans ansigte som en mask. Visserligen kunde samme man, som slog sina gardister till jorden med orden: på knä, rebeller!, säga till sir Hamilton Seymour: låt oss tala fritt som gentleman till gentleman! Äfven ministrar ha stuhdom, när han var missnöjd med dem, fått se denna mörka, stränga min, hvarmed han uppträdde emot sina pretorianer, och de ha i sjelfva verket litit skrämma. sig liksom gardisterna. Jag vill här blott erinra om två