Aftonbladet – 23 mars 1855, sida 2

hvilka förtvinade der nere inom den instängda ården midt bland nässlor och törnen. O, uru jag afundades dessa blommor, dessa fåglar! ;.. Hvad solen var skön, luften mild. Men dessa himlens dyrbara gåfvor funnos ej till för mig. Medan jag stod der, dyster och tankfull, hörde jag några barn leka bakom muren. Jag kunde ej se dem men deras glada röster framtringde till mig. Jag anade genast att små gossar valt det ouppodlade fältet till samlingsplats. Men hvad kunde jag vänta af några svaga barn?.... Emellertid beslöt jag göra ett förtvitadt försök; kanske skulle slumpen skänka mig framgång. Jag lutade pannan mot fönstergallret och med klagande röst ropade jag af alla krafter: Hjelp, hjelp ! Genast tystnade ropen och de glada skrattsalfvorna på andra sidan muren. Säkert rådslogo de små vildbasarne, öfverraskade af det genomsträngande skriket som hördes öfver deras hufvuden. Hjelp hjelp ! upprepade jag ännu högre. Åter uppstod en ny tystnad. Tänk er min förvåning då jag hastigt varseblef ett förtjusande litet blondt lockigt gosshufvud titta öfver muren. Till följd af ett slags dispyt som egde rum på andra sidan förmodade jag att den lille klättrat upp på sins kamraters axlar, ty eljest är det mig obegripligt huru han kommit så högt. Barnet kastade nyfikna blickar omkring msg. Hvilken hjelp kunde jag väl vänta af en dyik beskyddare? M-n säkert skulle barnet ej uraktlåta att berätta sitt äfventyr. Kanske skulle Gud genom dem sända mig räddning. Den drunknands fäster rig vid halmstrået, fången hoppas på allt. För att ådraga mig barnets uppmärksarohet ska