Aftonbladet – 23 mars 1855, sida 2

nekade hon, sedan började hon köpslå och slutligen lofvade hon att emot armbanden och örhängena, skaffa mig det jag begärde. Från detta ögonblick har jag skrifvit denna sorgliga historia, som kanske aldrig skall läsas af dem för hvilka den är bestämd! Flera gånger har jag ämnat fästa en biljett vid något tungt föremål för att genom fönstret slunga den öfver muren, men efter noggranna öfverläggningar har jag insett att muren är för hög och för långt aflägsen att jag skulle lyckas; följaktligen har jag afstått från detta förslag. Om jag, genom att gifva Martha det öfriga af mina juveler, kunde förmå henne åtaga sig framskaffandet af ett bref till min familj! Hon är misstrogen; innan hon går in derpå fordrar hon bestämdt se brefvet; hon kan läsa och vågar ej trotsa sin fruktansvärde sons vrede... Nå väl, jag vill skrifva i hennes närvaro; efter utseendet skall brefvet ej innehålla någonting som hon behöfver irukta, och jag skall begagna mig af en hemlighet hvilken en af mina klosterkamrater en gång anförtrodde mig... Min Gud, du den svages stöd, bistå mig i min oskyldiga list! — Efter många svårigheter gaf Martha ändtligen efter. Lyckligtvis ingaf åsynen af mina dyrbarheter henne ett slags yrsel, och sedan hon flera gånger genomläst mitt bref och fullkomligt öfvertygat sig att det endast innehöll svaga, intet sägande trösteord, motstod hon ej längre mina böner. Hon vet ej att jag uti marginalen skrifvit med mjölk, och att bokstäfverna förblifva osynliga ända tills man närmar papperet mot elden... Hon har högtidligt svurit att lägga brefvet på posten, och jag är säker att hon ej skall våga bryta sin ed, ty jag har märkt att hon, af brist på religion, är öfver alla gränser vidskeplig. (Forts. följer.)