Aftonbladet – 23 mars 1855, sida 2

gångarne, alltid halföppen, förmodligen för att, i fall så behöfs, erbjuda honom en säker tillflyktsort. Jag har flera gånger sett mig omkring efter vapen, men jag har aldrig funnit några; troligtvis förstår denne man bättre använda list och vighet än pistoler och värjor. I det stället har hen i sitt rum fullt med verktyg och instrumenter af en högst egen form; jag tror det är sådana som ingeniörer begagna. Väggarne äro betäckta med kartor i olika färger; dessa lära vara hans eget arbete, och jag fruktar att ej heller någon annan än han kan förstå sig på dem, ty att dömma efter utseendet måste de vara i hög grad ocydliga och ofullständiga. Jag vet ej om Medard verkligen är beröfvad all uppfostran, men vanan vid ensamheten och mörkret har dragit en skarp gränslinie emellan honom :öch menskligheten. Dagarne förflyta utan att medföra den ringaste förändring i min belägenhet. Medard är snart alldeles frisk. I går, då vi gjorde vårt vanliga besök i hans rum, hade han gått ned i de underjordiska gångarne, der han tillbringar sitt lif, för att taga en promenad. Jag måste snart härifrån eller dö! Jag har alldeles glömt bort berätta huru jag lyckats erhålla den gamla Marthas tillåtelse att skrifva. Alltsedan den dag hon ville beröfva mig mina juveler har jag sjelf gömt dem. Säkert hade Medard, hvilken ej synes fatta rikedomens värde, förbjudit henne plåga mig för att få dem. Ehuru jag numera tydligt såg det :!.on ej vågade taga mina dyrbarheter med våld, förstod jag klaä.t hennes innerligaste önskan: hon hoppades få dem till skänks. Härom dagen föreslog jag henne ett af mina juvelsarmband om hon samtyckte att skaffa mig en bok papper, penna och bläck. Förs