Aftonbladet – 23 mars 1855, sida 1

NR ——LL Lr eo — jag alltsammans ned i brunnen så att ri aldrig mer få se det., Gör icke det, jag förbjuder er det!s tropade megäran. Tag då ej ett enda steg ti 1, eller. . . Jag tror att du vill reta mig, din fördömda slyna! ... Hon störtade öfver mig med lyftad arm. Förskräckt uppgaf jag ett genomträngande skri. Gumman stannade örörlig; en liflig för kräckelse målade sig i hennes ansigte. I samma ögonblick öppnades dörren. Ett slags spöke insvept i ett lakan, hufvudet och halsen omlindadt med linnelappar, rusade in. Det var sonen! Jag skall aldrig glömma den förfärliga vrede hans störa runda ögon uttryckte då han på detta vis öfverraskade oss. Den gamla gjörde: em bönfallande: åtbörd, men ingenting kunde beveka honomy han slungade kenne till: marken; den olyckliga inodren uppgafett sönderslitande ångestrop. Hvilket vilddjur 1) Detta var för mycket, jag nedföll sanslös och strödde omkring mig smyckena jag velat försvara. Hvilken förfärlig belägenhet! Skild från verlden, instängd i ett kyffe dit knappt en dagsstråle inträngde, öfverlemnad åt tvenne varelser i stånd till hvarje illgerning, återstår mig intet hopp! Gud! min Gud! öfvergif mig icke! Min helsa försvagas. Ack, om jag finge dö!... Kanske skall försynen bevara mig från ett brott; ty ingenting kan rygga min föresats att, Vid första våldsamm het af dessa menniskor, sluta detta usla lif Tro ej att jag låtit tiden gå utan att bygga planer till mitt befriande. För några dagar sedan stod jag ensam vid mitt fönster och betraktade ry ER som sjöngo i träden, och några Vilda blommo