Aftonbladet – 23 mars 1855, sida 1

Trettiotusen livres,, mumlade hon, en stor förmögenhet för fattigt folk... Min Gud, hvad det blänker!... Äro perlorna riktigt äkta? Säg l Hastigt slungade hon på mig en blick full af list och elakhet. Hör på, mitt barn, återtog hon tänker ni bära de här grannlåterna nu? Det kan just vara detsamma efter. som ingen i alla fall får se er. Och den der hvita klädningen med allt det der bjefset sedan huru länge tror ni den skall få sitta på? Jag skall skaffa er andra kläder som bättre passa för er nuvarande ställning och till hvilka juveler ej det minsta skulle taga sig bra ut. Gif bit jallt det der glittret ;.. jag vill gömma det åt er, ni får igen det... en annan gång. Och dermed framräcke Kön smilände sin knotiga hand. Då jag såg att hon ej med våld vågade beröfva mig mina dyrbarheter, vaknade den tanken i min själ att jag, om hon ej fick juvelerna, möjligen skulle kunna bibehålla en viss makt öfver henne. Jag gömde dem derför hastigt under min kappa, som jag ännu bar, och svarade bestämdt: Nej, min fru, jag lemnar dem ej ifrån mig. ; nes anletsdrag antogo ett hotande uttryck. Hvad. vill det säga ?... Ni glömmer bort, lilla toka, att om ni icke vill gifva mig dem, så kan. jag taga dem? Med. dessa ord sprang hon emot mig för att använda våld. Jag skyndade till fönstret. Jag hade varseblifvit att det fanns en djup brunn på gården. Jag tog smyckena i min mp utsträckte armen genom gallret och roade: 3 Låt vara mig, rör mig icke, eller kastar