Aftonbladet – 23 mars 1855, sida 1

minnesbeta han: honom drogo de fråm död ur de lägre gångarne.n Huru! Lussan?, utropade jag tillintetgjord. Korg! hurushar ni fått reda på det! frågade hon förvåsad. Ja-ha, just advokat Lussan . .. Men son min skulle heldre låta bugga sig i stycken än bära hand på honom... . och ändå påstås det att han är er älskare., Jag svarade ej; detta sista slag rågade måttet af min förtviflan. Hwu bade Philip erfarit den fara hvari jag sväfvade? Hans mellankomst syntes mig omöjlig. . . Men hvarför tvifla? Denna elaka qvinna bade ju försäkrat mig att det var han... med skadefröjd bade hon ju förkunnat mig hans död... Philip . . . död för min skull!... Philip! ... Hvilken förfärlig tankel.., Buru fruktade jag i detta ögonblick ej, verkligheten! Den gamla fortfor med sitt förra lugn: Nej, nej, mitt barn försök icke att skrämma oss, det lönar visst icke mödan, vi äro icke rädda af oss minsann. Kommer niihåg trappan som leder hit upp? Bara min son har nog krafter att släpa sig ner i gångarne så fruktar han sedan icke hela verlden. Om han vill skulle ingen enda af dem som förföljde honom komma tillbaka, och ville han drifva det till det yttersta, så skulle han försvara sig på ett sätt, att man ännu om hundra år skulle tala derom., Nå väl, min fru, jag hotar ej längres, svarade jag och sammanknäppte bedjande mina händer; tårarne störtade ur mina ögon. Jag ber er, jag besvär er, återskänk mig friheten, låt mig återvända till min familj, hvilken bör vara 1 en gränslös förtvifan öfver mitt försvinnande. Jag är rik, bestäm en summa; som lösen. På ett enda ord skall min far öppna sin kassakista och låta er med fulla! händer ösa guld.