.Jatan atseende på den stängsellag som är eller kan, blifva stiftad; och att taga exempel ifrån denna bygd, likasom ifrån de skogsfattiga landsträckor i andra länder, der stängselfåög år öätkötnligt och skogen eger ett mångdubbelt högre värde än hos oss, är att icke låtsa förstå hvarom bär är fråga. . Det torde ännu vara skäl att tillägga nägra ord frörande ett argument af Westgöthabörd, det der ofta blifvit framhållit och vidare utan betänkande antaget och eftersegdt, nästan såsom ett axiom — det nemligen att nu. gällande stängsellag skalle vara ett hinder för utvecklingen af ett twera rationelt jordbrok. Å Man har icke ens ansett nödigt att med något enda bevis illustrera detta påstående, och Rikets Ständer hafva uti sin underd, skrifvelse af den 17 November kortligen angilvit att detta hinder uppstår på det sätt, att en utvidgad gräsodlipg fordrar ny utvidgad hägnad, som är på skoglösa orter nästan overkställbar. Jag bekänner min obenägenhet att antaga denna förklaring såsom allvarligt menad, och det af följande skäl: J.. Det kan icke bestridas att under nu gällande stängsellag, det normala förhällandet är sådant, att hvarje enstaka eller ifrån grannarnve frinskiftad jordbrukare har sina gränser kringstängda. Denne vill nu gifvs sitt åkerbruk den högsta möjliga fulländning. Han eger då sin frihet att inom dessa gränsor odla foder växter och halmv -xter om hvarandra på större eller mindre skiften, och för att sätta kronan på detta sit: åkerbr-.k, går han naturligtvis så tillväga, att hav icke, såsom Rikets Ständer förklarat sig frukta, utvidgar sin hägnad, utan han rifver deremot ned äfven sina gamla gärdesgårdar inom egendoraens gränser, vallar eller tjudrar sina kreatur och besparar derigenom ungefär tre fjerdedelar af sitt stängselbesvär med thy :tföljands kostnäd. Denna besparingsåtgärd är väl värd efterföljd; — men icke lägger nu gällande stängsellag derföre något hinder i vägea? Kortligen — en jordbrukares metod att skydda sina växande grödor af olika slag inom gränserna af sitt eget jorcområde är ju oberoende af stängsellagen, emedan det icke är stängsellagen, utan egen öfvertygelse om lämpligheten af stängsel — såsom skydd, framför vallning och tju dring, som bjuder jordbrukaren att kringgärda en nyodling eller ett nybildadt gräsfält, och en undskyllan att ban icke kan odla, emedan han icke förnsår freda sin odling, torde tills vidare få ställas vid sidan af de obötfärdigas förhinder. Vill man ru, vare sig ensamt af skönhetssinne ellerock tillika af ekonomiska skäl, verka för att det nu. vanliga skyddsmedlet — stängsel — må allmännare utbytas emot ett annat skyddsmedei — vallning och tjudring — så sker sädant i min tanke ändamålsenligast på den väg erfarenheten visat leda till de bästa resultateraa med afseende å förbättringar i landtbruket, nemligen föredömets väg, eller derigen.m att jordbrukaren bibringas en bättre öfvertygelse medelst fördelaktiga exempel af valltihg och tjudring m. m., utan att det derföre är nödvändigt att sjelfva stängsellagen rubbas, än mindre den princip åt hwvilken lagen är byggd, — och det är just denna bättre öfvertygelse, utbildad till opinion, som skall framkalla föreningar, hvilka afse undantag ifrän lagen till ömsesidig lättnad i hbhägnadsbesväret, — och det är slutligen denna opinion och dessa föreningar söm skola bana väg för den ifrågasatta reformen, och det både lämpligare ock fullkomligare än någon tvångslag, om änskönt det kunde tyckas som den väntan blefve det unga blod för längr. Insändaren har kallat mitt yttrande olämpligt,. Må så vara! Han har då förstätt att både lisa och risa. Men denna hans förebräelse drabbar då i viss män äfven den mängd skarpsionige och erfarne jordbrukare ifrån alla rikets landskaper, hvilka utgjorde 1847 års allmänna landtbruksmöte; den drabbar den öfver denna fråga då nedsatta komite, bestäende at män sådane som friherre Sprengtporten, Richert, Nonnen, Raab m. t., alla vänver af iden, men hvilka alla ansett olämpligt att bygga en tvångslag på den nya grundsatsen; den drabbar äfven ett helt riksstånd och ytterligare, tills vidare, åtminstone 9 af 18 ibland rikets hushällsningssällskaper, samt slutligen 54 ledamöter af detta läns hushällningssällskap. Nå väl! Godt sällskap skall göra bördan af förebråelser mindre tung. Fullerö dea 12 Mars 1855. Fr. Cronstedt. I sammanhang härmed torde det ej sakna intresse att taga kännedom om en annan artikel i samma fråga, hvilken varit meddelåd af Östgötha Correspondenten,, och hvilkeh, såsom författad af en mindre hemmansegare, är af så mycket större vigt, som det hittills varit föreburet att den af de tre riksstånden föreslagna författningen skulle leda till de mindre jordbrukarnes undergång, då den gamla författningen deremot skulle varit deras skyddsvärn. Författaren visar att just motsatsen egerrum, och att det är den gamla författningen som utgör det mindie jordbrukets olycka och förderf. Hans resonnement är följande: Den föreslagna stängsellagen borde väl mera all. mänt kunna anses fördelaktig, om 2 å 3 ärs tid medgifvös från dess utgifvande till dess trädande iverkställighet, och hvarje jordegare fär vitsord att i skiljelinierne mot angränsande, med deltagande med dem till hälften hvar i kostnaderne, upptaga grafvar på 4 å 5 alnars bredd och 19, a 2!, alnars djup, samt att der vatinet medelst desse grafvar ej kunde fullständigt afföras, det tillkomme den jordegare, som med sine egor ligger lägst, att på ensam bekostnad ofördröjligen efter skiljografvens upptagning genom sine egor utgrafva vattnef, der detsamma komme att pa genom åker eller sådan mark, som genom en fallständig utdikning kan med fördel dertill odlas, men i annat fall till hälften hvar af de som skiljografven tillkommit, der motständ mött för vattnets afledande i densamma. De, som önskade att antaga den nya stängsellagen, kunde då inom en tid af 2 å 3 år medhinna att i skiljolinierne mot angränsande jordegare upptaga sädane grafvar. Desse grafvar kunde blifva till dubbel nytta; mängenstädes skulle de ensamt freda för hästar: och boskap; hvarje jordegare, söm inser nyttan af grunddikning, sattes i tillfälle att inom sine egor fullständigt utföra densamma, hvilket nu med bästa vilja i de flesta fall icke kan ästadkommas, isynnerhet af den mindre jordegaren, som dertill är nästan alldeles hindrad, då nästgränsande ej äligger att i skiljolinierne deri deltaga. Komme hvarje jordegare i tillfälle att upptaga grafvar i skiljolinierne mot angränsande, dä skulle snart grunddikning allmänt införas och äkerjorden derigenom å de flesta ställen förbättras, samt mängen sumpig och klen betesmark kunna odlas och gifva rika skördar; boskapsskötseln komme mera att befordras genom stallfordring, men i annat fall skall det ej blifva särdeles svärt att valla kreaturen, der grafvar blifvit upptagne. Om nom de stängsellag, der skogsoch hagmarker finnas, som under hela sommaren lemna bete ät kreaturen, det skulle finnas besvärligt att valla desamma, så kunde väl särskilda öfverenskommelser träffas om desse markers stängsel. Det har yttrats, att om den föreslagna nya stängsellagen antages, skall den mindre jordegaren derigenom bringas att afstå sin jord till bättre lottade grannar. Dessa yttranden äro, lindrigast sagdt, öf-!: rr ——A vm nn Tr mee 2 faan DE LL RA Fn RR oo od