Aftonbladet – 22 mars 1855, sida 3

icke böra vägra njuta af hennes anrättning. Jag fattade häftigt koppen, hvilken jag tömde till hälften, derefter började jag helt darrande bryta sönder det gamla brödet. Den gamla följde med grym nyfikenhet alla mina rörelser. Jag. slår vad om att lilla fröken aldrig varit hvarken hungrig eller törstig, återtog hon ironiskt. Det var sannt. Ack, jag hade ännu aldrig känfit dessa sönderslitande qval jag denna dag erfarit. Medan jag gjörde heder åt den enkla måltiden frågade jag den gamla huru det var med den sårade. Hon log och blinkade illmarigt med sina röda, sura ögon. Aha, sade hon, ,ni börjar redan intresgsera er för honom? Det är ju ypperligt! Men lugna er, min unge, såret är icke farligt; ännu några dagars hvila, så kommer han väl hit sen. Ni får också lof att mycket älska honom, för att godtgöra allt hvad han får lida för er skull. Dessa ord påmiade mig åter om den ohyggliga verkligheten. Brödbiten, som jag förde till mina läppar, föll ur min hand. Hvad säger ni, min fru? Er son! Jag känner honom endast genom den våldsamhet han utöfvat mot mig... jag vet ej en gång hans namn.n Prat, prat! Se det är så alltid med stora verldens damer, de skola Gudbevars krusa och låtsa vara fina. Gossen min är ung. Hvad säger ni om att han icke är mer än aderton år? Det tror ni icke, livaba? Pojken har satt sig i sinnet att göra er lycklig. Hvad vill ni mera för slag? Se bara sådana utgifter han fredan gjort för er skull! Kanske det icke duger? Spritt nya möbler... Förbannade dumheter . . . Men när han vill så är det minsann icke värdt att strida emot. (Forts. följer).